Är man så fattig att man tigger i Stockholm bör man inte ha mobiltelefon. Och är man trebarnsmamma, fattig, med trasiga skor bör man inte köpa TV-spel. Inte ens om det är till de tre barnen. Mat borde hon ha köpt.

Å andra sidan finns det ju inte så många fattiga i Sverige, vare sig barn eller andra. Det har Uppdrag Granskning talat om. Tiggarna är säkert inte svenska. Fattigpensionärer har man inte talat så mycket om på sistone. De kanske har dött ut. Eller så sitter de på något äldreboende, och kan inte göra sig hörda längre, om de någonsin kunnat.

Är du arbetslös ska du via Arbetsförmedlingen (vilket ironiskt namn på inrättningen) bli coachad och praktisera och glädjas åt att sitta i ring på meningslösa möten. Något jobb lär du i alla fall inte få, och om du inte gör som du blir tillsagd och går på de möten du kallas till – så får du inga pengar.

Som spelberoende får du skylla dig själv, ingen har ju tvingat dig att sätta dig i skuld för att spela bort pengar. Någon sjukdom är det ännu inte enligt svenska mått, det är bara t ex i USA som den etiketten används. Men där får man kanske ändå inte den hjälp som borde ges, av politiska skäl.

Statens dubbelmoral i Sverige blundar alla för, Svenska Spel frodas och drar in pengar. Vill dessutom helst vara ensamma på den snabbt växande marknaden. Samtliga inblandade utsätter hela tiden allmänheten för kraftfull reklam och fängslande historier om hur rik Erik Jönsson blev efter att bara ha satsar en femma. Inte ens en dödskalle i annonserna, som för tobak – inga varnande ord om att spel bör undvikas eftersom det kan utvecklas till ett beroende. Bara en brasklapp om ”ansvarsfullt spelande” på hemsidorna.

Och vissa (moderata) kommuner dignar under invandrarbördan (ministeretikett för något år sedan). Nu klagar t o m dessa på regeringen. Stackars alliansen, som väl knappast är någon allians längre.

När kan svenska medborgare (=de som har rösträtt) göra sitt för att förändra det här landet till ett mänskligare ställe att växa upp på. Vad ska till för att alla vi som har en röst ska göra oss hörda?

Jag minns ”Å å å tjejer, vi måste höja våra röster för att höras” – det behövs visserligen fortfarande, men nu är det ännu flera som varken hörs eller syns. För det är väl inte så att varken barn, pensionärer, ensamma föräldrar, invandrare – med eller utan hela eller trasiga skor – finns?