Det är de dagarna vi ska leva, göra oss levande, andas, känna, glädjas, gråta, älska. Det är det som är meningen med livet, den enda meningen. För, en dag ska vi alla dö.

Varje dag är ett företag att slutföra. Huset är kallt, vedspisen slocknar under natten. Det är minus 24 grader ute och 8 plusgrader inne i köket. Vattnet fryser inte, eftersom hon lämnar det lite rinnande över natten. Att gå ur sängvärmen (som Minsann, katt, bidrar till) känns motigt. Att vara vaken och inte försvinna in i drömmar som är lättare att finnas i än verkligheten lockar inte.

Få eld i spisen, koka tevatten, plocka fram frukosten, äta, diska och plocka undan. Hålla de oroliga tankarna stången, med andra tankar, med sudoku, med musik i hörlurarna. Med ord på skärmen, som nu. Besvärja tankarna, sudda ut dem, dränka dem i ett ständigt upprepat mantra. Andas. In. Ut.

Plocka, kolla mejl och Facebook. Få sig att tro att hon är sysselsatt med något som spelar roll. Låtsas leva en stund. Flykt från det hon inte kan påverka, men knappast acceptans, knappast förstånd att se någon skillnad heller mellan det hon kan påverka och det hon inte kan göra något åt. Sinnesrobönen är ändå bra att ta till när allt annat vacklar. Lite ro ger den, ett ögonblick.

Krama katten, krama mannen när han är hos henne. Krama sig själv när ingen annan gör det. Hitta skrivkraften. En av alla dessa andra dagar.