Nu är lunchen uppäten, mannen min diskar. Minsann är ute på vift, syntes senast på vägen till stallet. Och hackspetten har hälsat på och ätit av den nya talg jag fyllt på.
Just när jag bestämmer mig att livet är gott får vi telefonsamtal om att mannens min syster brutit foten på två ställen, och befinner sig på Hudiksvalls lasarett. Vi äldre kvinnor lever farligt på ishala vägar. Speciellt om man går ut i tofflor … Dubbar, dubbar.
Mina fötter är vårdade, mjuka och sköna. Och de är hela, det är jag tacksam för. Jag är också tacksam för mannen min, som gör allt han kan för mig, speciellt idag!
beskrivarblogg 
Jag gillar fotbad och när någon pysslar om mina fötter. Slappnar man av berörs hela kroppen av en insmörjning. Många nyttiga hormoner frigörs.
Vilket trist sammanträffande att få ett samtal som också handlade om fötter. På ett annat vis. När olyckan är framme går det verkligen blixtsnabbt. Det är synd att man är så fåfäng i vissa sammanhang. Dubbarna är livskvalitet på framför allt äldre människor. Kvinnor som oftast får sämre skelett med åren. Många äldre kommer aldrig tillbaka till sitt gamla oberoende liv om de ramlar och råkar illa ut. Det tycker jag är sorgligt.
Kram
Fötter är onekligen både viktiga och ömtåliga – och dubbar ett nödvändigt fult dessa tider. Kram på dig