En till av alla de där andra dagarna, de dagar då vi ska leva. I stället för att dö, förhoppningsvis. Den här dagen är grå, det snöar, är några grader kallt och postbilen har just visslat förbi huset – och hämtat den post jag hade att lämna, har kollat.

När jag reser mig från skrivstolen känner kroppen att jag inte rört mig på ett alltför långt tag. Höger ben (och höft?) vill inte riktigt hänga med, får jobbas igång och gör ont. Jag är alldeles för vinterlat, tar inga promenader, vankar mest omkring inne i huset och plockar. Inte direkt tillräcklig motion. Jag förklarar för mig själv att det ju är så trist att gå ut och gå ensam, och när mannen min är här är det ju så trist att lämna honom ensam – han orkar inte längre gå långa promenader. Det är bara när bästa vännen kommer med sina hundar som det blir lite ansträngande långgång. Nu är det längesedan.

Som tur är läser jag inte själv min blogg, tidigare inlägg menar jag. Jag har en bestämd känsla av att åtminstone februaris inlägg är deprimerande ledsamma. Och så är det just nu, jag är inte glad, eller i alla fall sällan glad. Kan skratta till åt något mannen min säger i telefonen, kan le eller ibland också skratta åt något en kompis skrivit på Facebook eller i blogg. Eller lämnat som kommentar åt mina skriverier.

Jag kan glädjas åt att få ”Berättelsen om Pi” i present av Karin E, eftersom jag gissade att hon och hennes resekompis satt med fötterna i fiskfotbad på en bild i hennes blogg. Och åt att jag lär ska få någon skönhetskräm från tävling på FB, och kanske t o m något från tidningen Skriva eftersom de tog in en kommentar från mig i decembernumret… Små glädjeämnen, som gör mitt ledsna sinne mindre tungt, en stund. Jag gläds också åt att ha fått några uppdrag i Minsann förlag, men vill förstås ha flera. Korrektur, redigering, spökskriveri, tyck. Vad som helst som har med ord och text att göra tas emot.

Det blev ju en hel del att vara glad åt, tur att jag kan påminna mig själv ibland. Så då lever jag väl då, den här dagen och några till. Så vitt jag vet.

Glömde berätta att jag läser om P O Enquists bok ”Ett annat liv” och gläds åt hans språk. Också. Det är han som är pappa till mitt favoritcitat ”En dag ska vi alla dö. Men alla andra dagar ska vi leva.”.