Jag försöker komma ihåg vad det var jag inte fick glömma. Omöjlig uppgift, till och med mitt icke-logiska sinne begriper det. Och minns inte. Det brukar ordna sig så småningom.
Timmerbilar med gallrad skog åker förbi köksfönstret. Jag börjar undra om det finns någon skog kvar, men tänker inte gå och kolla nu. Det får vänta tills snön är borta.
Läser igen ”Ett annat liv” av PO Enquist. Han hade ”reskamraten” med sig hela livet, hans pappa, n´Elof, som dog när författaren var 6 månader. På teatern ger han reskamraten en sammanfattning av pjäsen, han berättar om allt som pappan aldrig kom att uppleva, eftersom han dog vid 31 års ålder. Någonstans efter vägen byter son och far roller, sonen blir äldre än hans far någonsin blev, och han blir pappa till sin obekante pappa.
Vem är min reskamrat? Ibland vill jag åka långt bort, vara borta länge, som om det skulle göra mig gladare och lättare till sinnes. Min reskamrat är jag själv, jag har alltid mig med mig. Kommer inte ifrån mig, på villkors vis. Och jag pratar med mig, som PO Enquist gör/gjorde med n´Elof. Svaren jag får är lika tystlåtna och obegripliga som hans.
