Rastlös. Ett målande ord, utan rast, utan lugn, sprättig av oförlöst energi. Det är jag just nu. Gnisslar tänder gör jag också, en nylig ovana. Jag funderar på den intervju eller samtal som ska ske om några dagar med en journalist, som ska skriva om kvinnor och spelberoende. Vet inte riktigt om jag är bekväm med att fortsätta kategorisera mig som spelberoende (även om det säkert är så). Vill slippa den etiketten någon gång.
Samtidigt tror jag att det är bra att det skrivs om detta, nästan vad som än skrivs. Jag tror också att det är ett problem där mörkertalet är stort. Om Folkhälsoinstitutet räknar med 185 000 spelmissbrukare i Sverige (plus alla deras drabbade anhöriga och vänner) – så är det säkert inte för högt räknat. Ingen vet, eftersom ingen (riksdag och regering) bryr sig. Utrett har man, sedan händer inte någonting.
Jag är lite tveksam också till att förekomma i en tidning som ICA-Kuriren som läses av många. Säkert finns där många som kommer att känna igen mig och förundras, många som hittills inte vetat om att jag är spelberoende och har varit spelmissbrukare. Dessutom blir jag aldrig bra på bild, kommer journalisten att ha en fotograf med sig, eller kallas hen in senare, om alls? Blir jag tillräckligt olik mig på bild så känner å andra sidan ingen igen mig.
Vad är det egentligen jag tuggar om? Kommer jag att skämmas mera för mitt nätspelande om flera känner till det? Finns det ett sammanhang mellan mångas vetskap och min skam? Faktiskt inte, bara i mitt huvud och i min fantasi. Vad som finns i andras fantasier är inte mitt problem.
En vän som läser min blogg ”blir ledsen ibland”. Ledsnaden handlade (när jag ville veta mera) mest om att jag fortfarande skriver om ångest och skam och att jag faktiskt inte riktigt har kunnat släppa detta att jag så kapitalt trillade av min egen piedestal. Den där som sade att jag är OK, jag är förtroendeingivande och klok, man litar på mig. Där är jag inte längre, i mina egna ögon. Vännen undrade också varför jag verkade så besatt av att skriva, ett nytt beroende? Ja, helt klart. Jag är besatt av att skriva, jag vill gärna få till en bok – numera inte nödvändigtvis om mitt spelande.
Varför så mycket ågren kring att inte ha skrivlust, inte kunna skriva? Varför inte bara skriva och vara glad? Förmodligen därför att jag sällan är helt och odelat glad. Är nog inte en glad människa. Hon beskrev mig som den ”glada, kaxiga och spirituella Maggan” – jag kände inte igen mig. Kaxig, eller stor i truten, var jag nog en gång. Då, när jag faktiskt trodde att jag oftast hade rätt i diskussioner t ex. Det är länge sedan. Jag är glad att den kaxigheten är överspelad.
O-glad är jag ofta, inte enbart kring mig själv. Världen, både den stora och den lilla, nära, privata gör ont och känns överväldigande emellanåt. Så lägger sig stormarna och det blir lite lugnare en stund. Kanske låter jag mig då också vara lite gladare. Ett tag. Nu ska jag gå till sängs med Minsann. Hon ligger snällt kvar hur jag än vrider och vänder på mig under natten. Och hundarna ska ut en sväng till innan det blir god natt även för dem.
beskrivarblogg 
Vad gäller Ica Kuriren: Och?!?!
Där finns de som utan att skämmas det minsta pratar om allt från recept till trädgårdsodling. Snällt och ofarligt. Det du har att berätta bränns och är därför angeläget! Och du är jättefin på bild!
Sen finns det ett talesätt som Sylvia B. gav mig en gång i världen: ”When in doubt, don´t!” Och du måste göra vad du känner. Men egentligen tror jag inte att du tvivlar, eller?
Stå på dig, du vet vad du gör!
Kramar
B/
GillaGilla
Tack för styrka kära syster!
GillaGilla
Du har ju aldrig hymlat här på nätet, så jag tror att du rakryggad kan berätta även i ICA-Kuriren och bli till tröst för andra. Du har visat styrka både genom att vara öppen och att vända det aktiva spelberoendet ryggen . Lycka till Margareta! (Om du oroar dig för fotot, så kan jag trösta dig med att de kan göra ”underverk” – även i mitt fall – så jag t.o.m. blev nöjd med bilden!!) *skrattar gott*
Kram från mig!
GillaGilla
OK Skrivmoster – de kan nog fixa bilden om det blir någon! Tack för dina ord, det är härligt att vi mött varandra, stor kram idag/Margareta
GillaGilla
Hej Kära du… vad nu? 🙂
Äntligen är du framme vid ett målsnöre, liksom. Något har gjort så att du hamnat där och det är naturligtvis bara du själv. Jag förstår din tvekan, men…. Du är enastående vad gäller att framföra och förklara om just spelberoendet. Det har genomgående alltid legat som en botten i ditt skrivande. Så, nu Margareta ska du bara släppa det triviala som hur du ser ut och istället plocka fram kämpaglöden för det du brinner för. Arrogansen som regeringen har och annat som du så fantastiskt skickligt beskrivit med din penna. Mig har du gett en inblick i något som jag sällan haft en ringa tanke på. Du har upplyst mig. Så självklart ska du upplysa andra.
Sträck på dig och var den stolta kvinna du är – för du har redan vunnit!
Kraaaam
GillaGilla
Tack tack tack! Jag sträcker redan på mig, stolt – i alla fall lite… Kram/M
GillaGilla
Att ” komma ut ” i ICA- kuriren och berätta om spelberoendet och på en större arena än bloggen , kan kanske bli det som minskar skammen. Att lätta på trycket i ett mera offentligt sammanhang kan i bästa fall avdramatisera skammen. Lycka till!
GillaGilla
Tack Johanna, uppskattar ditt stöd!
GillaGilla
Go for it!!!Styrka o Kram Lena.
GillaGilla
Tack Lena, det ska jag!
GillaGilla
Men du, att lägga på ett leende och bara bubbla av lycka är ju att ljuga för sig själv. Ingen, jag menar verkligen INGEN, kan gå runt i sådant rus jämt (om ens någon gång ibland). Du skriver ärligt om det som är svårt och trist och vardagligt, du delar med dig av dig själv.
Jag gillar det skarpt!
Kram!
GillaGilla
Och jag gillar skarpt att du bryr dig om att läsa och kommentera! Här är grått idag, jag ska gå och klippa håret lite (hoppas jag), är i stan hos mannen min. Kram på dig/Margareta
GillaGilla