Några av er har lagt märke till att jag inte bloggat på ett par veckor.
Jag har ägnat mig åt sorg, självömkan, ledsnad och vrede. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Ingen har dött, bara en gammal relation. ”Mannen min” är inte längre mannen min. Det är slut. Igen. Den här gången utan att vara föregånget av nätspelande. Jag har rasat, jag har försökt begripa vad som hände, jag har förbannat. Det jag har skrivit ska ingen mer än jag läsa, någonsin. Jag har fantiserat om det vi inte hade, det jag trodde att vi hade.
Nyss hälsade Bosse mig välkommen tillbaka efter blogguppehåll.
Jag vet inte om jag är tillbaka, eftersom jag faktiskt inte vet var jag är just nu. Det känns fortfarande som om jag befinner mig i ett obegripligt frågetecken. Det enda jag vet är att nu är det jag och Minsann. Och vår och sommar, och tid och inte tid. Säkert skrivande också.
Nu har jag nämligen tvättat allt som går att tvätta, inklusive fönstren. Jag har möblerat om, jag har lagt ut alla böcker som ska läggas ut på Bokbörsen. Jag har plockat viss ordning i den oordnade skrubben, en del av sonens pinaler är förvisade till hans rum som numera är förvaringsställe för uppstoppade jakttroféer med mycket mera. Jag har läst (nästan) alla olästa böcker och läst om flera tidigare lästa.
Jag har inget annat att göra än ”skriva mig till liv igen” – som förra gången. Då var jag knäckt, nu är jag arg. Och ledsen. Nog om detta.
beskrivarblogg 
Usch. Äsch. Tvi. Det gör ont i mig att höra om din sorg och förtvivlan. Jag hoppas att du finner en bra stig tillbaka till glädjen i livet. Den finns runt hörnet, även om man ibland tvivlar. /Anette
Tack min vän – stigen finns ju där, men den syns inte så tydligt just nu!
Åh vad jag har saknat dina blogginlägg! Och åh vad tråkigt att det blev så här. Bättre att vara arg än knäckt, man kan hämta mycket inspiration ur ilska. Bara den får vara lite utåtagerande och inte växa inåt. Men du är en stark och förnuftig kvinna, så det vet du redan. Kram!
Tack Annika – arg är bättre än knäckt, men inte bra. Det ändrar sig småningom…
All sympati. Men, som konstateras ovan, ilska är bättre. En mer produktiv känsla.
Tack Marie – sympati är gott just nu.
Jag tänker inte klappa på axeln, och säga Duktig flicka! Jag vet hur ont det gör att välja bort, eller bli bortvald. Inte tänker jag säga några tröstens ord, heller. Dom vet du att du har från mig, ändå. Så därför, i din stund av sorg och vilsenhet – fortsätt vara Margareta, den kloka, arga, glada, fundersamma och inkännande. Skriv, gnäll, bråka, var glad och för oväsen. Tid ger frid – men visst gör det ont Margareta – visst gör det ont … Kram / Sa
Svenarne – jag vet att jag har dig. Tid ger kanske frid – just nu är tiden tom. Kram tillbaka till dig som är tröst, utan att du behöver säga orden.
Jag har inget läst hos dig – på länge … och du vet varför. Nu möter jag detta – och vill så gärna ge dig en värmande kram och en strimma av sol, som vill in i ditt hus. Bra att du orkar vara både arg och sorgsen över situationen. Man ska inte stänga inne och det verkar du inte heller göra.
Jag tänker på dig och är övertygad om att du ”skriver dig till liv igen” och vi läser!
Kära skrivmoster – jag tänker på dig, har du flyttat ännu eller är du kvar i norr? Jag känner din värmande kram, och försöker hitta balans igen. Och skriver…
Kram till dig Margareta!
Din kram värmer Monica – jag skickar en tillbaka!
VA fan… har ha dragit? (Nääää, så skriver man inte, men det bara halkade ut liksom.)
Men vet du Margareta, kan det inte vara så att det helt enkelt behövs lite semester mellan er bara. Att båda behöver komma i balans med varandra? För han är en synnerligen fin man och du lika kvinna men för den skull behöver det inte ta slut fullständigt. Lite andrum bara – få fundera lite var för sig och så där.
Jag har ju haft förmånen att träffa er båda och ser er som två poler som väl passar ihop. Som en magnet ungefär. En glad man som istället för en fin hylsa sätter en stövel på dragkroken. Häftigt. Han är spontan och glad men innerst inne har han sin fruktansvärda sjukdom han bär på. Han kanske behöver komma överrens med den, måhända?
Ja, nu kan jag inte komma med några råd för ni vet säkert själva bäst, men jag har en känsla av att det blir en sommar och att solen kommer att skina på er båda igen. Tror inte ni kan vara utan varandra. Förr eller senare, när tankarna på allt trevligt ni haft börjar överväga, så kommer… ja, jag håller mina tummar!!!
Kram
A-Lott – just nu vet jag varken ut eller in. Om det är andrum eller annat – sjukdomen spelar sin roll, mitt förflutna sin. Sommar blir det hur vi än bär oss åt – just nu jobbar jag på att hålla näsan ovan vattnet. Kram och tack för att jag får låna dina tummar!
Jag är ledsen för din skull, uppbrott är aldrig roliga att gå igenom.
Hoppas du kan finna friden igen och att du och Minsann får en fin försommar och sommar i stugan.
Vi finns här, läser om du skriver något eller tänker på dig om du inte gör det.
Stor kram!
Kram och tack för omtanken – det är gott att veta att du, och andra, finns. Hoppas du mår bra inför det du har att hantera! Margareta
Äntligen skriver du igen! Och rätt som det är kommer jag med garn och stickor…….
Kram från B.
Love you sis!