Drar orden ur mig

Torsdag, 16 maj 2013. Sol. Vind. Syrran säger ”äntligen skriver du igen” och Annika har saknat mina texter. Härligt att ha goda vänner, som gör mig gladare.

Det är bedövande vacker försommar runt omkring mig, gräset växer så jag nästan hör det och behöver klippas – men jag får inte igång gräsklipparen. Förmodligen är det för lite bensin i tanken, och jag kommer inte åt någon mack förrän på tisdag.

Nedanför mina klädstreck blommar gullvivorna för fullt, och närmast huset är en annan marktäckande gul liten blomma. Där tänker jag inte klippa ens på tisdag, om de inte blommat över då. Pionerna i rabatten växer till sig, några gula tulpaner har också dykt upp, resten är snart visset – påskliljor och narcisser, scilla plus en annan lite större blå blomma. Jag är obildad på trädgårdsblommor.

Dagen går långsamt. Jag tar inte med mig telefonen ut, när jag sitter där och läser. På så sätt vet jag inte att ingen har ringt förrän jag tittar på telefonen när jag är inomhus igen. Jag går ofta ut och in, in och ut. Det är ovant att inte ha någon eller någonting att vänta på, igen. Och det är tråkigt. Idag är jag heller inte så arg att jag är produktiv. Ved ska kapas och klyvas, men får vänta tills sonen kommer hit på tisdag och lyfter ut verktygen ur källaren. Jag lånar bilen medan han rensar källaren, och åker in och hämtar mina nya hörapparater.

Har fått kallelse till ortopeden i Norrtälje, bra. Det som inte är så bra (eftersom jag inte har egen bil) är att det blir besök nr 2 där samma vecka. Sonen har inte möjlighet att fara i skytteltrafik hit ut. Nu försöker jag få sjukhuset, två olika avdelningar, att samordna besöken så att de kan ske endera dagen. Satt i telefonkö tills telefontiden tog slut, testar nu med att förklara problemet via ”mina vårdkontakter”.

 

 

 

 

 

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i livet och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Drar orden ur mig

  1. Yheela skriver:

    Lycka till med att få ihop besöken.
    Kram!

  2. Jag har förstått att du har det tungt nu. Kärleken… Jag hittar liksom inga ord till tröst som inte låter som floskler. Du vet kris – vändpunkt – insikt – möjligheter…. Men vem är jag att ge råd. Jag tycker livet är så svårt så svårt, kan inte andas ibland av oro. Det enda jag vet ger lindring är att skapa – och hur svårt är inte det? Vad vill jag ha sagt med dessa spridda ord – bara att jag läser det du skriver och tycker att du är storartad i all din mänsklighet du förmedlar. Kram!

    • beskrivarblogg skriver:

      Johanna – tack för dina ord. Vi är minst två som tycker att livet ibland är så svårt att man bokstavligt sätter andan i halsen. Men det rör på sig, livet – hela tiden. Något kommer att vara annorlunda i morgon, och nästa dag – för dig och för mig. Kram på dig

  3. Det var oväntad läsning. Var rädd för att det hade hänt något annat. Ur din ilska kanske det kommer något gott. Så länge du vänder den utåt. Du verkar kunna njuta av vårens intåg. Ett bra tecken. De får för sjutton hjälpa till så du kan gå på bägge ställena samma dag. Lite flexibilitet får det vara. Du bor inte precis granne med institutionen.
    Kram Bosse

  4. Kikar in på din sida!
    Hoppas det gick bra med sjukhusbesöken!
    /anna

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s