Ett parasoll, ett parasoll, ett kungarike för ett parasoll – vem var det som ville ha en häst? Någon kung i något krig plötsligt med en död häst under sig förmodligen. Kanske minns jag det till och med. Solen är full idag. Min näsa redan rödare än vanligt. Det uppvärmda teet kallnar medan jag funderar vidare på kvinnan som satt här nyss. Namn, ålder, adress och andra faktauppgifter känner jag ju väl till, men resten.

En säkerligen seleltiv samling minnen, gamla och mera nyliga, har hon. Många minnen har hon glömt, medvetet eller omedvetet. Andra har livet skapat om. Just nu är det rörigt inuti, mycket och ingenting som far runt, runt.

Här tar fingrarna en skrivpaus och hamnar i hennes knä, på de nu solvarma låren. Hennes händer, inte någon annans. När, om alls, kommer någon annans händer att ”hamna” där. Hamna är ett vackert ord som just nu får en långvarigare mening än vanligt, att söka hamn och hitta hamn, hamna, brukar räcka längre än ett ögonblick.

Det här är samma tankar som hon redan haft, då, för ungefär två år sedan. När hon försökte vänja sig vid att vara ensam, att inte vara en del av ett ”vi”. På ett eller annat sätt har hon ju varit en av två i hela sitt liv. Men inte då och inte nu.

Ibland kan hon tro att det är kroppen som saknar den andre mest. Att handen förblir tom när hon halvvaken sträcker ut den mot den andra sängen och möter en sval kudde. Inga ”mjuka händer och varma läppar” mera, den signatur han använde när han annonserade efter en ny kvinna, då. Nu är hon inte ens den andra kvinnan, som då en tid. Nu är hon ingens kvinna.

Hon är sin egen kvinna.