Nu, alldeles nu, är det söndag och pingstdagen, mulet, ljumma vindar och en katt som inte vill gå ut för att det förmodligen snart börjar regna. Ännu en dag. En ännu ofärdig dag, min att fylla med någon sorts innehåll. Hittills har jag FBat, läst på nätet, frukosterat, läst lite i den tjocka boken från igår (The Jump av Martina Cole). Klappat Minsann, haft hennes värme i mitt knä en lång stund. Pratat med mig själv, än så länge enbart inombords. Klätt på mig.

Grisen är ute och går, äter kirskål efter vägen. Jag kan inte gå ut och gå, min höft vill inte det. Snart slår syrenerna ut. Mitt i allt det vackra som omger mig (nåja, grisen är ful, men viftar på svansen) vill jag vara någon annan, och vara annanstans. Krypa ur det här gamla använda skinnet och vara glad och vacker. Dansa, sjunga. ”Those were the days my friend” ekar i mitt huvud. Jag vill skriva, gör det, men bara skvättar. Skrivandet känns också bara som ännu ett patetiskt försök hitta en anledning att kliva ur sängen varje morgon. (En mera prosaisk anledning är att jag helt enkelt inte kan ligga för länge i sängen.)

Just nu, alldeles nu, är livet tomt, trist, tyst, bara precis uthärdligt. Ofrivilligt ensamt. Men någon offerkofta har jag inte på, även om jag gnyr. Jag är medskapande till min ensamhet. Och jag skapar själv varje ögonblick också av den här dagen. Fast jag inte vet hur för tillfället. Jo, nu ska jag fika, och läsa en stund. Sitta ute och vänta på regnet.