Den här gången valde inte jag. Det var inte jag som ville att vi skulle avsluta vår långa relation. Självklart medverkade jag till att det ändå hände. Kanske var det livet som valde. Jag har inte klart för mig vad jag surrar om. Kanske om att det ofta är någon eller något annat än jag själv som fattar de beslut som också blir mina.

Tarot-kortet för dagen var Tornet. Nyckelord: långtgående inre förvandling, helade kraft, det gamla förstörs för att ge plats åt det nya, egots torn kommer att skakas i grunden. Kaos är granne med Gud. Jag tvingas bygga en bredare bas i livet. Andligt uppvaknande. Reningsprocesser. Risk för utbränning. Varningssignal. Befrielse från onödiga tankar. Det är när vi är starka vi möter kriser och motgångar. När vi är svaga måste vi däremot bygga in oss i illusioner. Att dra det här kortet var ett omedvetet val, att dra ett kort var ett medvetet beslut.

Jag kan inte låta bli att känna mig träffad av kortet och texten som förklarar det. När det nu är som det är kan jag nästan se fram emot de förändringar som blir konsekvensen av mitt ”nya” liv. Eller åtminstone inte deprimera mig. Det är sommar, jag är hyfsat frisk (en höft som eventuellt ska bytas räknas nästan inte, jämförelsevis), jag bor i ett hus med eget hyreskontrakt, jag överlever på de pengar jag har kvar efter diverse skuldbetalningar. Minsann kräver min medvetna uppmärksamhet allt som oftast, och ger mig sitt spinnande gillande tillbaka. Även om det just nu spöregnar är livet högst uthärdligt, om så bara för att det är liv.