”Fly. Rym. Låtsas! Packa passet.” skriver Kristian Gidlund i sin blogg ikroppenmin.

Det äventyr som väntar honom är ett annat än mitt (veterligt). Han ska dö, jag ska bara försöka leva. Men nog har jag lust att rymma och låtsas, passet ligger där i byrålådan. Och jag tror inte att han pratar om att fly från den förestående döden, kanske är det åter oss andra han uppmanar, försöker trösta, och tala om att det finns ett liv. Om vi bara väljer det.

Alltför ofta väljer jag att inte leva. Därmed avser jag ingen dödslängtan eller tankar på att avsluta livet, bara ett passivt låt-dagarna-gå-fort-så-att-de-snart-är-över. Det där så kallade livet som jag inte ens borde haft tid med när jag var betydligt yngre än jag är idag. Det som bara passerar. Tid som bara går. Och jag menar inte heller att all tid måste fyllas med göromål, saker att uträtta och effektuera. Jag menar liv som känns, liv som är fyllt av energi – av vilken sort det vara må. Mitt liv just nu pendlar mellan att vara fullt av just liv, energi – men jobbigt nog den ledsamma sortens. Den som gör ont. Den andra pendeln är det där vegeterande, tidspasserande, väntande, tomma livet där tid är något som ska gå. Som om livet skulle vara annorlunda i morgon…