Ålder och elände

Jag ser på mannen min när han går över gårdsplan. Han är gammal, och går som en gammal man. Långsamt, böjd. Jag ser hans trötthet lättare när han inte är alldeles intill mig. Som just nu, när han torkar frukostdisken och plockar undan, nu är han alert.

Igår använde han stor del av dagen till att sätta upp ”vår” varningsskylt med lekande barn och extraskylt under ”… och äldre”, en bit bort längs vägen. Gammal isborr för att göra tillräckligt djupt hål, singel för att fylla runt skyltpinnen. Nu står den stadigt där, förhoppningsvis tillräckligt långt in så att snöplogen inte tar den.

Vår kära granne åkte ambulans till sjukhus häromdagen, förmodad lunginflammation och hjärtbekymmer, han ligger nersövd för att kroppen ska kunna ta igen sig. Beskedet fick oss att gråta. Och tänka goda tankar för hans skull. Kanske kan det kallas att be.

Död och ålderdom kommer allt närmare. Inte överraskande på något sätt, men ledsamt. Vi börjar inse att huset här kräver mera än vi mäktar med, om vi inte båda är i bästa form. Just nu är vi inte det.

Och jag tänker på 96-åringen vars hus såldes för sonens skulder, Kronofogden ”var nöjd”. Eller våldtagarna som frikändes av hovrätten, hur ska den våldtagna någonsin kunna ha förtroende för svenska lagar? Eller nya boken om drottningen, där hon beskrivs utöva påtryckningar för att tvätta sin nazistiske fars minne. Och kungen som är ute och festar med ”grabbarna” igen – flera med tveksamt rykte. Om inte ålderdom och död, så åtminstone eländigt alltihop. Visserligen lär de nynya moderaterna tappa väljare, men vart tar de vägen? Det är val om nätt ett år, kommer något att förändras, annat än att jag då är ännu äldre?

Apropå gångarter, själv har jag ställt kryckkäpparna i ett hörn där de står stadigt. Går utan, och försöker träna det sjukgymnasterna kallar ”normalt gångmönster”. Har fortfarande ont, sover knackigt och vaknar ofta, har lagt undan alla extradynor. Min rumpa vill inte sitta på dem längre. Just nu sitter jag vid köksbordet och skriver, inte uppallad i sängen i otroligt obekväm ställning. Ett framsteg kanske.

Jag tänker på vår granne och hans familj. Är tacksam att jag inte är i samma situation, just nu.

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Liv och död och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Ålder och elände

  1. Kraka skriver:

    Det finns så mycket elände omkring oss att man måste ta en paus ibland för att orka. Jag blir så ledsen när jag tänker på hur samhället förändrats de senaste decennierna. Det finns ingen solidaritet kvar, ingen känsla för att vi ska hålla ihop och hjälpas åt. Alla bara tänker på sig och sitt, på lönsamhet och mer i plånboken.
    Som du skriver är kungen ute och festar, det är vi som betalar samtidigt som vård, skola och omsorg måste skära ner. Jag blir ledsen och gråter ofta över framtiden.

    • beskrivarblogg skriver:

      Hej – tyvärr måste jag hålla med dig om den negativa förändringen av samhället, framtiden känns inte lovande, även om jag struntar i att jag är gammal och har en kort framtid! Tack för att du läste – idag gnäller jag lite mindre än igår! Skön helg/Margareta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s