Pleasure & Pain

Skriva några rader är det enda jag klarar av just nu. Försöka få ord rättstavade, strunta i om de betyder någonting eller ingenting. Backa och korrigera när det ändå blir fel. Tänk om det gick lika lätt i livet, att backa och korrigera. Eller kanske gör det det. Backandet innebär inte att något blir ogjort, det som har hänt har hänt. Men korrigera sitt framtida beteende kan man kanske.

För att tala med Tony Robbins (Awakening the Giant within”, gratisbok se länk i gårdagens blogginlägg) som jag just nu läser behöver man reda ut vad som förknippas med ”pleasure”, jag översätter det med glädje – och vad som förknippas med ”pain”, smärta, något som gör ont och är motsatsen till glädjen.

När det väl klarnat något behöver man inse hur de här två begreppen bidragit till att bygga upp de grundläggande föreställningar man har om sig själv, sina bilder av sig själv. Sedan är det bara att träna hjärnan på att jobba om kopplingarna, byta ut och ersätta sådant som inte är befrämjande för ens välmående. Lätt som en plätt, speciellt när jag antagligen skruvat till det hela ännu ett varv genom att hitta en taskig med dock igenkännande trygghet i att må dåligt, pain blir något bra…

Låt mig börja med det svåraste, det som gör mig glad, som är ett nöje, något jag gärna gör eller är:

Tomt, tomt, tomt just nu i alla fall.

Nå, pain då, var gör ont, vad gör mig ledsen och deprimerad, vad behöver jag för att deprimera mig:

Bli ignorerad, inte lyssnad till, vara osynlig, inte mötas av gensvar av något slag, tystnad i stället för samtal, att den som är viktig för mig inte vill, att en kär person lägger på luren när jag vill få ett livstecken (det är väl i och för sig också ett livstecken, men ett mycket ledsamt sådant). Att inte kunna förlåta mig själv för alla livets misstag, ens så här sent i livet. Att ännu inte våga slänga Jante i sjön. Att inte kunna lita på mig. Ständig oro för andras liv och leverne (som om jag vore omnipotent och skulle kunna göra något åt någon annans liv).

Nu kom jag på något glädjande: att jag är frisk, nyopererad höft räknas in i det friska nu; mannen min och hans kärlek och uppmärksamhet gör mig också oftast gott; och Minsann, katten som värmer mig om nätterna när det är tomt i den andra sängen. Systrar och övrig familj. Att jag har någonstans att bo, det hade jag inte för tre år sedan.

 

Vad tjänar det här till? Jag vet ju att casinospelandet länge kopplades till glädje och nöje – och så växlade över till smärta och sorg. Är det inte så med det mesta, att ibland är glädjen där och ibland ledsnaden? Jag blir inte klokare av alla de här orden.

Behöver ta mig längre in, läsa färdigt och se vad han Robbins ger för verktyg åt att koppla om hjärnan. Spelberoende beskrivs ibland som att hjärnan kidnappats, mitt och andras beroende av respektive glädjeämnen och ledsamheter kanske är något liknande. Idag blir jag inte klokare, men skrivandet tog mig ur ältandet en stund.

Mannen min vilar före middagen, musselsoppa med schalottenlök, lite vin och aningen grädde. Minsann kommer väl in när gubbarna slutat jobba för dagen och det är stilla där ute.

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s