Hjälp-lös

Idag är oron värre än igår. Helt ohanterlig, det hjälper inte att prata med Gud, eller ham-sa, eller försöka genisudoku i DN. Oron handlar inte om mig själv, om en av mina närmaste. Och jag är hjälplös. Ett jävla bokstavligt ord emellanåt. Utan hjälp.

Jag trampar runt, jag gör kaffe som jag glömmer bort, det slocknar i spisen, jag går in och ut på Facebook. Bakom allt virrandet ligger vånda och rädsla. Igår skrev jag om rädsla som något som inte finns, ännu. Då menade jag min rädsla för mina göranden och det som händer mig. Nu handlar det om en älskad person, och rädslan finns där hela tiden. Jag vet att jag inte kan göra något, kanske inte ens ska göra något – men jag går sönder. Sakta, det känns som om jag rämnar, en liten bit i taget. Medan jag väntar på att rädslan ska gå över i visshet om att nu kan det inte bli värre, nu har det värsta hänt…

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s