Just nu är livet för mycket liv. Lärde mig en gång att uttrycket ”vara full av liv” också handlar om det liv man inte önskar, det liv som är tungt och svårt, det som gör ont. Och ont gör det nu. Livet känns i hela kroppen, och jag låter det kännas. Dövar inte, men vill döva, med vin, med spel. Gör det inte, inte ännu idag. Skriver i stället, det är också ett sätt att för ett ögonblick hamna annanstans, även om det jag skriver är det jag är.

Försöker få kontakt med instanser som möjligen kan hjälpa, kanske kan ge alternativ, trots att den det handlar om inte själv vill. Det finns en gräns för när den egna viljan kan få bestämma, och den gränsen är nådd nu, för oss andra. Väntar på att någon ska ringa tillbaka. Väntar. Rädd för mina fantasier om vad som kan hända, om inget händer. Mannen min finns här hos mig, och är ännu tålig. Och det lugnar mig lite att titta på Minsann som sover på sin kudde, hon har värmt mig hela natten när jag legat halvvaken och trott att jag tänkt. Det nattliga surret i hjärnan är inte hjälpsamt, håller mig bara på gränsen till sömn så att jag vaknar trött – och som sagt full av liv jag inte vill ha just nu.