Har försökt få kontakt med socialtjänsten, ”individuell omsorg”, hela dagen, småningom med rätt telefonnummer (inget svar) och mejl som inte kom i retur, till två personer. Inte fick jag någon kontakt, i morgon är en ny dag – åtminstone för mig…

————————–

Idag fredag fick jag kontakt till slut, efter ytterligare ett par telefonförsök plus mejl. Och det blev ett bra samtal, alltid en början. Annorlunda jämfört med igår i alla fall.

Sedan tog vi en liten promenad, mannen och jag, ner till sjön och tillbaka. Vi förundras över hur det går att nästan helt dämma igen inloppet till ån i ena änden, och dämma igen helt vid den bro som ska ersättas av en ny, alldeles utanför mitt hus. Allt grävande och körande resulterar i en lerig och hal väg där man får klafsa i stövlar och se sig för… Det lilla vattenfallet är borta och vatten porlar i stället ner i ån längre ner över en stenbädd och stora rör som träder ”i kraft” om det blir för mycket vatten. Skönt med frisk luft dock.

Jag är utmattad av alla emotioner och all oro de senaste dagarna. Allt har kulminerat och jag känner mig fortfarande mycket hjälplös och har långt till den portion ilska som antagligen också skulle kunna vara välgörande. Är bara ledsen, och virrig. Har svårt att koncentrera mig, ett exempel är den omgång canasta som min käre och välmenande man trodde skulle kunna distrahera en stund igår eftermiddag. Det gick inte, när resultatet skulle räknas ihop visste jag inte hur man gör – och det vet jag i normala fall. Just nu har jag satt potatis på spisen för att småningom dillstuva till den gravade laxen i kväll – om inte annat lär väl näsan reagera när den bränns vid.

Då och nu.