Lyktstolpe ham-sa

”Hitta ditt skrivställe”, såg jag någonstans. Jag sitter vid köksbordet, mitt i Minsanns klättrande, tända ljus som helst inte ska sveda hennes svans, och en fråga då och då kring korsordet som mannen min försöker lösa samtidigt som han planerar dagens lax-, spenat- och svamppaj.

Tidigare idag tog vi en promenad, längre än jag hittills gått efter höftoperationen, nästan ända bort till Kråkvilan, det sista huset efter vägen bort förbi stall och hagar, upp emot skogen. Det gick bra, känner mig nöjd, och ångesten jag har dessa dagar hålls i schack hyfsat. Om jag inte skriver blommar den upp igen. Bästa vännen har åkt på retreat långt bort, en hel månad. Jag kommer att sakna henne, inte enbart för att hon påminner mig om att andas!

Nu är det svart lördagseftermiddag därute, gatlamporna lyser med glesa mellanrum. ”Min” lyktstolpe står fortfarande, inte upprätt – det har den inte gjort så länge jag sett den – men förankrad medelst ett orange långt spännband i ett av brons betongfundament. Häromkvällen slocknade allt, möjligen på grund av grävande, men ljuset kom tillbaka efter en kort stund. Och vatten har vi också. När nu arbetet ligger nere över helgen borde inte så mycket kunna inträffa, jag tänker på avgrävda kablar och slangar. Det provisoriska lilla vattenfallet fungerar också, ytan på ån där änderna fortfarande simmar var lätt frusen i morse. Rimfrosten låg kvar långt in på dagen trots sol.

Jag försöker hålla mina tankar sysselsatta med trivialiteter, läsa kan jag inte riktigt koncentera mig på. Har tvättat och hängt på syrrans praktiska lilla torkställning här i köket. Och raggsockorna hänger på tork över spisen, nya fräscha påtagna. Duschad, håret tvättat, sängarna någorlunda bäddade, disken diskad, spisen brinner. Ved inne, åtminstone så att det räcker till i morgon. Nu ska jag ladda mobilen. Tycker att batteriet tar slut väldigt snabbt.

Ham-sa fungerar också dövande. Ham-sa. Och genisudoku (jag måste varje gång kolla stavningen, tycks inte vilja lära mig den).

2013-11-23 14.09.53

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s