Promenader är bra. Vi har varit ute och gått ganska långt (för att vara vi) både igår och idag. Alltid något annat att fylla huvudet med än samma gamla oro och tankar. Och så fick vi tillfälle att prata med grannen som sedan drygt två år är skyldig ett vedlass. Nu sägs det komma, igen… Vi får väl se.

Det mörknar, vi har ätit tidig middag, laxpajen från igår som var lika god idag. Och det verkar för ögonblicket OK vad gäller det som oroar mig hela tiden, ett ögonblick i sänder.

Jag fastnar i tankar på hur lätt det är att låta sin oro ta överhanden, även när jag vet att jag inte kan göra någonting för att förändra någonting. Jag förmår inte släppa, jag tappar allt intresse för annat, hör sämre än vanligt och blir lätt irriterad över småsaker. Jag är inget trevligt sällskap, men än står mannen min ut. I veckan åker han in till stan ett par dagar igen, en bra paus från mig och mina bekymmer.

Här är annars lugnt över helgen, inga jobbare. Vattnet från ån rinner genom de stora rören som det ska, när mannen min rensat öppningen från diverse smågrenar och skräp. Ån fryser lätt på vattenytan där änderna inte plaskar. Minsann vill snart ut igen nu när det börjar mörkna.

Läser just nu en bok för Booked, ”berövad” av Liz Coley, det lilla jag hunnit läsa är otäckt och suggestivt, det är lätt att känna det huvudpersonen känner. Jag återkommer till boken i ett fylligare inlägg.

Emellanåt kommer jag på mig själv med att hålla andan, och tar ett djupt andetag. Och några till. Kroppen vill inte riktigt vara alldeles stilla, jag rör lite på mig hela tiden. Med åren har jag lärt mig att det är mitt sätt att lugna mig själv. Tacksam att jag faktiskt sover hyfsat utan hjälp, vaknar bara någon gång och har de senaste nätterna lyckats somna om. Fast det känns inte som om jag är utsövd, jag är trött. Det blir väl annorlunda småningom.