Aida i öronen, inte dumt. Spotify vill ha tillbaka mig, och jag får en månad gratis, sedan 99 kr, för att slippa reklamen. Det är det värt. Aida tog snopet fort slut, var tydligen bara en liten del av den jag laddat ner… Nu är det Eric Gadd i stället, en obekant artist (annat än till namnet) – tror inte jag behöver fördjupa bekantskapen. Wiehe och Ebba Forsberg är bättre.
Syrran hävdar att Wolf Hall är bra – den andra syrran liksom den första som pratade med mig om boken – så jag fortsätter väl ett tag till. Men inte just nu, nu ska jag kolla om Minsann tänker komma in fast klockan bara är 7 på kvällen. Det ville hon inte.
Musik, musik. Hur kan jag vara utan den så länge som jag varit? Nu vill jag ha den, och jag har insett att jag faktiskt gillar de magnifika operorna som jag aldrig hade tålamod (eller vad det var) att lyssna till förr. Kanske handlar det delvis om att musik utan (begripliga) ord inte stör när jag skriver. Svenska texter får mig ofta att lyssna till dem mera än till mina egna ord, som ibland vill ner på skärmen. Kroppen blir också glad av musik, oavsett sort. Den rör sig, och vickar och vaggar, fingrarna dansar i någon sorts takt till musiken. Det här kom verkligen i rätt stund, hela dagen har varit seg och ledsen – nu har ledsnaden kroknat lite.
