Skit. Klockan är kvart i 12 en solig novemberfredag och jag sitter vid köksbordet och gråter. Ordet som fick mig att gråta var ”tärande”, i en kommentar på Facebook som var helt OK och bra, till Ann Heberleins artikel idag i DNom brevet häromdagen, det som skrevs av en icke-tärande invandrad man till Ekroth i SD. Han som (kanske) kände att han behövde tala om att han lyckats i Sverige, trots att han med sverigedemokratiskt språk är ett ”djur”. Frågan var huruvida man ska/kan mäta människovärde och om man måste vara vällyckad och välanpassad för att duga. Vem ska sortera och vem ska sorteras?

Jag är en virrpanna, tycker båda inläggen var kloka och bra, väl värda att fundera över.

Och så kom jag fram till att jag är en tämligen tärande människa just nu. Jag är beroende av andra människors välvilja när det handlar om enkla saker som transport till affär för att handla, till biblioteket för att låna livsnödvändiga böcker (inte alltid bra). Jag är tärande eftersom jag inte kan betala tillbaka de skulder jag har, mer än lite i taget via Kronofogden. Jag är tärande i bemärkelsen pensionär (men eftersom pensionen lär sjunka lite nästa år kanske jag samtidigt blir mindre tärande?).

Vilket samhälle jag bidragit till under mina icke-tärande år. Ett samhälle jag inte ville ha, och inte vill ha. Kanske hör tårarna hemma här, eller så är det bara vanligt ”synd-om-mig”-skval. Nu snyter jag mig och andas igen.