sade jag till Gambetti

Har bakat. En alldeles vanlig gammaldags sockerkaka, med riven citron i. Den blev bra. Insåg att jag har slut på kaffet och mjölken…

Eldar, Minsann har inte varit ut på hela dagen. Slipper strålkastarsken in i sovrummet, lampan har flyttats. Om vädret tillåter kommer mannen min i morgon.

I huvudet pratar jag också med Gambetti, elev till huvudpersonen i Thomas Bernhards bok Utplåning. Jag vet inte vad huvudpersonen heter, antingen har jag missat det bland alla orden, eller så har det inte framgått. Hela tiden säger han, Bernhard, ”sade jag till Gambetti”, ”säger jag till Gambetti” – snart gör jag det också. En märkvärdig bok. Några sidor varje kväll, vid sidan av Igelkottens elegans. Wolf Hall ligger där den ligger, på köksbordet. Andan kanske faller på, om jag blir tillräckligt galen på sysslolöshet.

Karin, skrivkompis, hade fyra temata hon skriver om – hämnd/förlåtelse, ångrar, längtar tillbaka till, skulle vilja. Tankar kring alla fyra rumlar också runt i min hjärna, men än har inget av dem fångat mig. Hämnd är ingenting för mig, förlåtelse däremot har jag många funderingar kring. Något jag ångrar och skulle vilja göra annorlunda – ja, mycket önskar jag vore annorlunda, eller att jag gjort annorlunda, men ångrar orkar jag inte med, det känns alldeles meningslöst. Längtar tillbaka till något gör jag inte. Då återstår ”något jag skulle vilja”… En annan gång.

I skogen

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till sade jag till Gambetti

  1. Karin skriver:

    Jag läste med stort intresse Hannah Arendts tankar kring hämnd och förlåtelse och tänkte att det vore något att fundera vidare på. Tankar på hämnd och vedergällning låser in och hämmar en, medan förlåtelse (verklig förlåtelse, inte bara läpparnas) är befrielsehandlingar, framförallt för en själv, men också för den man förlåter. Och mest av allt verkar förlåtelsen i kraft av att vara oväntad, rentav irrationell. Anarkistisk. DET gillar jag!

    • beskrivarblogg skriver:

      Aredt ska jag läsa, att förlåtelse kan vara befriande inser jag, anarkistisk vore fint att få uppleva! Och visst sade vi ”själv” – trevlig helg om själv eller inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s