Drömtid

I den svenska kalla vintern drömmer hon om Spanien och Malagas soldränkta stränder – utan att ens ha klart för sig exakt var Malaga ligger. Det är inte till någon Rudolf hon längtar, men till ny miljö, till inspiration och till skrivande utan att hon behöver bry sig om något annat.

Det är inte som om hon nu, härhemma, har så mycket att göra som distraherar. Men om hon vore tillräckligt långt borta så skulle hon inte kunna göra någonting åt någonting, även om hon fick för sig att hon skulle vilja. Hon skulle äntligen kunna låta bli att oroa sig för allt hon ändå inte kan göra något åt, eftersom det vore så påtagligt omöjligt, där, ifrån Spanien. Hon skulle kanske få ro.

Samtidigt som hon drömmer skriver hon in alla räkningar som ska betalas när pensionen kommer, och inser att det inte blir många kronor över, den här månaden heller. Hemförsäkringen höll hon på att glömma, där gick 500 kronor till. Spanien får vänta.

Brödet hon bakade i eftermiddags var OK, hon kanske skulle ha låtit det stanna i ugnen ytterligare fem minuter, när hon skar det var det aningen hoptryckt i botten. Men händerna kände igen den kladdiga degen, och smaken minns hon också. Hon trodde det var Hirams, men det visade sig vara Gyllenskölds, enligt den gamla kopian av en artikel i Allt om Mat. Eftersom ugnen ändå var varm, blev det ugnspannkaka till middag, med hemgjord hallonsylt till. Och röd mjölk, lättmjölken var dålig när hon tog en klunk. Legitimt dålig, datum var mellandagarna…

Nu sitter hon i soffan med datorn i knät och dyna både under sig och bakom ryggen. Pläd över benen, tända ljus i fönstret bredvid cyklamen som har 30-talet blommor, den cyklamen hon räddade från komposthögen när de köpte huset i Västmanland för drygt 11 år sedan.

Eftersom hon fortfarande är kvar i Sverige kan hon intala sig att en annan miljö skulle vara befrämjande för hennes skrivande. Hon skulle med säkerhet få bra idéer, och hålla disciplinen att skriva sisådär ett par tusen ord om dagen, med täta pauser för att räta på ryggen och röra på benen. Säkert skulle hon också ta långa promenader, längs stränder och i staden, gå på museer och utställningar, äta enkelt och dricka alldeles lagom mycket av gott vin. Prata allt bättre spanska, kanske klämma in någon timmes undervisning ett par gånger i veckan. Och fylla på reskassan genom att sälja tjänster, korrekturläsning och annat manusarbete, via nätet och sitt nätverk. Minsann förlag skulle ju fungera även från Spanien, även om Minsann själv får stanna hemma.

Drömma kan hon, det är hon glad över att hon faktiskt kunnat hela livet, möjligen med ett par års uppehåll häromsistens när allt var bara svart. Just nu kommer en liten katt, svart som natten, och vill sitta i knät – det får hon.

  2014-01-10 13.42.18

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s