Om att försöka

Läser en essä av Göran af Gröning, där bland många också Italo Calvino nämns som en god essäist. Har inte läst någonting av Calvino, men ska.

Franska ”essayer” betyder ”försöka”. Bodil Malmsten lovordar Montaigne, honom har jag heller inte läst. Som jag förstår det är en essä ett kort stycke text, en betraktelse utan definitiva tolkningar eller slutsatser. Ungefär som Malmstens loggböcker, eller mina bloggtexter i bästa fall. Försök att använda ord är mina blogginlägg hur som helst. Ibland finns där en egen energi, ofta inte.

En kort promenad, bland annat för att fotografera mitt nya vattenfall. Nu grävs det på alldeles nya ställen, borta vid brevlådorna. Och bergborrandet pågår även idag, en stor kran står och väntar på någonting borta vid stallet. Minsann vägrar gå ut, tittar misstänksamt på snö och maskiner och gubbar. Hon ligger kvar i värmen nära elementet och jagar småfåglar inifrån köket i stället. Hon laddar för fullt, sträcker sig efter blåmesen på talgnätet – och inser så att hon är inne och den är ute. Då blundar hon som katter gör och vänder ryggen åt fönstret.

Jag försöker igen. Nu jäser min deg, en dryg halvtimme till. Sedan får vi se om mina händer känner igen degen, det är samma recept som vi bakade nästan varje dag när barnen bodde hemma. Mannen min är i stan, omplåstrad efter sjukhusbesök och borttagning av möjligen farliga pigmentfläckar. Annars är det ju han som bakar. ”Nöden har ingen lag sägs det”, ännu ett av dessa mycket bokstavliga uttryck som vi/jag använder utan att direkt tänka på dem. I det här fallet är det o-lagliga brödbakandet förhoppningsvis OK.

Nattens, eller tidiga morgonens, drömmar inbegrep en parad av gamla vänner, på väg till en vinterskidort, medförandes stora presentkorgar med frukt, godis och vin. Fick mig att fundera på vilka som finns kvar i mitt liv, av alla som en gång på något sätt var viktiga. Inte så många, en del har jag själv undvikit att hålla kontakten med, andra har bara försvunnit, ofta har jag insett att det varit en tämligen ensidig vänskap. Jag var vän, men inte de. Också något att grunna på.

Jag har flyttat A-Lotts tavla ”själaro” till köket, och dessutom alldeles själv lyckats få en tavelbelysning på plats. Men tavlan saknar fortfarande ram – vad säger du A-Lott, vad ska den ha för ram? Gillar att ha den inom synhåll, kanske smittar tavlans lugn av sig och ger mig ro när jag behöver det.  Bilden här gör inte tavlan rättvisa, det är för mörkt i köket…

2014-01-14 15.39.51

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i litteratur och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Om att försöka

  1. A-Lott skriver:

    Hej Margareta! Hoppas du har det bra med pläden runt benen och drömmer om Spanien:-)
    Tavlan kan vara utan ram för då flyter den ut och har inga gränser. Är väggen ljus bakom, så låt den vara som den är. En inramning begränsar – och då blir det ”bara en tavla”.
    Kramelikram:)

    • beskrivarblogg skriver:

      OK, vännen min – du kan ha alldeles rätt i att tavlan klarar sig bra utan ram. Väggen bakom är ljus. Jag har det bra med pläden runt benen, och Minsann vid min sida, hon får ju inte ligga på datorn när jag skriver… Nära vill hon vara. Kram på dig/Margareta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s