Fingerfantasier

Hon hade inga tankar när hon satte sig ner vid datorn – eller några hade hon väl, en del handlade om hennes oförmåga att skriva något som någon annan skulle vilja läsa. Delvis visste hon att den oförmågan mest satt i hennes huvud som en sedan länge fast förankrad föreställning. En som det var bekvämt att gömma sig bakom, ofta. Om hon nu var så oförmögen, så kunde ju ingen kräva särskilt mycket av henne.

Med en lätt grimas åt sig själv lät hon fingrarna skriva vad huvudet inte ville uttrycka. Hennes drömmar om att få en bok utgiven, drömmar om att tjäna pengar och kunna betala alla skulder, drömmar om att hinna resa innan hon dog. Och köpa en alldeles ny, alldeles egen bil. Kanske till och med ett eget litet hus med fungerande, hyfsat ekonomisk uppvärmning. Och någonstans att bo i ett varmare klimat när det blev vinter i Sverige.

Evigt liv är ingen dröm hon omfattar. Det vore fruktansvärt att leva för all tid. Dagens prat om alla hundraåringar som komma skall ger henne bara fantasier om eländiga vårdhem. Men visst vill hon leva frisk länge till, och dö fort och smärtfritt när den dagen kommer. Utan bekymmer för efterlevande, bara diskret försvinna. Hon vill inte heller lämna efter sig alltför mycket saker, och där finns ett dilemma. Alla hennes böcker, vad ska hon göra med dem? Och när ska hon göra något? Idag säljer hon en och annan bok på Bokbörsen. Hon har 1950 böcker där nu. Med samma försäljningstakt som nu, högt räknat fem böcker per vecka, skulle det ta henne ungefär fyra år att sälja samtliga. Minst.

Alltså ska hon leva åtminstone fyra år till. Det hade hon nog tänkt ändå, bokförsäljningen förutan.

Numera fyller hon inte på med ”saker”, eller ens kläder. Nya sängkläder när det behövs, nya trosor när de gamla hotar att ramla av, förbrukningsartiklar, men inget som bara står i ett skåp utan att användas. Det handlar inte enbart om att hennes ekonomi är skral, utan också om att inte äga så mycket skräp som ska tas omhand av någon, sedan. Efter henne.

Hon och mannen hennes pratar om hur han vill ha sin begravning. Han är detaljerad ända ner till granriset han vill ha runt kistan, hon är slarvigare. ”Elda upp och kasta bort, gärna i havet.” Inte till mycket hjälp för de som ska ordna begravningen. Så, billigaste kistan som finns, men musik vill hon gärna ha, kanske Ylva Eggehorns ”det finns en bro”, och ”var inte rädd, mitt barn” (är det också Eggehorn? Hon vet bara att Mikael Wiehe sjunger den.). Valfri klädsel. Kremering, ingen urnnedsättning, inget att ha dåligt samvete för. Släpp askan i havet vid tillfälle, om så är utan tillstånd.

Om det finns pengar så vill hon ha lite fest också, för de som kommit. Bubbel och smörgåstårta, alkoholfritt för de som föredrar detta. Och glädje, glada och goda minnen, inte ledsnad och tårar. Musik även nu, men mera rytm och tryck – kanske Ottmar Lieberts spanska           . Som hon just nu inte kommer ihåg titeln på. De får välja efter eget förstånd, hon lär inte bry sig. Hon är fri. Utan ett enda bekymmer.2013-11-20 13.49.37

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s