Vändagens kvinnoporträtt

70+, långt, tämligen grått hår, lugg, markerad bekymmersrynka mellan de ljusa ögonbrynen, blågrå ögon. I sällskap har hon hörapparater. Glasögon, kraftiga sköldpaddsfärgade bågar. En framtand är lite sned efter fall i barndomens betongtrappa. Halsen är senig och rynkig på tvären baktill (tror hon, ser inte ordentligt i spegeln). Ansiktet skrynkligt, mera än hon minns när hon inte sett sig i spegeln på länge.

Hon är runt 170 cm lång, varken mager eller kraftig, väger lite under 70 kg. Hållningen inte lika rak som förr, gången inte heller lika ledig. Ena höften har nyligen opererats, hon orkar inte gå långa promenader just nu, och är stel i lederna om morgnarna. En akut muskelinflammation gör inte gåendet lättare.

Händerna är en gammal kvinnas, hennes mammas. Markerade ådror, pigmentfläckar, korta naglar, nagelband som kryper upp på nageln om hon inte smörjer in händerna ofta. Vilket hon sällan gör.

Fötterna är hon nöjd med, tån bredvid vänster stortå är visserligen krokig och böjd efter ett brott, men annars inga deformiteter, ännu. Hon har dock svårt att sköta om fötterna på egen hand, når ännu inte ner till höger fot efter operationen. Vänster går bra. Hälarna behöver ständigt filas.

Just inget hår under armarna längre, och mindre längre ner. Magen är lite lagom mjuk och sladdrig, rumpan tål inte att bli sittande på ett ställe för länge. Något hon inte minns var ett problem före höftoperationen, men hon har kanske glömt. Numera törs hon inte svära på lika mycket som förr. Midja, javars, ganska. Brösten har krympt och förflyttat sig ännu längre neråt, men är fortfarande bröst och vill fortfarande bli smekta. Liksom resten av henne. Hon har inte tröttnat på sex och njuter av att överlämna sig åt mannens händer. Och massageolja, oparfymerad. Gör underverk för torra slemhinnor. Ibland överraskas hon av gråten efter en orgasm, utan att riktigt förstå varför.

Hon försöker hålla hjärnan igång, med att läsa mycket, lösa sudoku på nätet, svåraste varianten, som hon lyckas med ibland, men aldrig fortare än 10-12 minuter. Det lär finnas de som klarar det på 3-4 minuter. Oftare än förr får hon leta efter borttappade namn, dock brukar de dyka upp oväntat efter ett tag. Och hon behöver komma ihåg att ta med lappen hon skrivit när det ska handlas.

Hon vet just inte om hennes röst är densamma som i yngre år. När hon lyssnat till inspelningar har hon aldrig känt igen sig själv, men hon har ett intryck av att hon har en ganska behaglig stämma, ett tonläge som är trevligt att lyssna till. Utom när hon är arg, då skriker hon (enligt mannen hennes). Det är sant, hon har aldrig lyckats göra sig av med ovanan att höja rösten kraftigt i skärmytslingar (av tyska Scharmützel, strid av mindre omfattning, kollade detta märkliga ”svenska” ord häromdagen).

Sjunger gör hon hellre än bra, det fick hon veta redan i folkskolan när magister König talade om att hon inte kunde hålla ton, och därför inte fick vara med i sångkören. Det omdömet satt i under många år, och förhindrade mången sång. Först under ett personligt utvecklingsprogram i Frankrike, där uppgiften var att i en liten grupp var och en skulle sjunga, länge, lossnade all hennes återhållna sång. Och hon sjöng alla gamla utantillärda psalmer, alla barnvisor, allt hon kunde hitta i sig. Avslutade med en klagosång över då aktuella terroroffer i Israel, en litania hon inte visste fanns där – hon grät, och de som lyssnade grät. Numera sjunger hon ibland. Oftast när hon är ensam. Eller snapsvisor tillsammans med mannen hennes, senast på nyår hos grannarna i Västmanland.

Hon har tre vuxna barn, med tämligen vuxna barn i sin tur. De träffas inte så ofta, hon har ingen bil och de har mycket omkring sig, är mitt uppe i samma hektiska och viktiga liv som hon en gång. Numera har hon svårt att erinra sig vad som var så viktigt, på jobbet till exempel, då när hon var anställd. När hon senare jobbade i egen regi var förstås inkomsterna mera osäkra och därmed viktiga. Det känns längre sedan än det är.

Hon har en liten svart katt. Ingen hund, hon har alltid sagt sig att man blir så bunden av en hund. En katt är lättare att lämna bort några dagar. Som om hon någonsin åker annanstans än med mannen till hans hus. Katten följer med, det skulle en hund också kunna göra. En hund skulle dessutom tvinga ut henne varje dag, flera gånger om dagen. Hon vet det, eftersom hon ofta passar vännens hundar.

Idag, på Alla hjärtans dag som i Finland kallas Vändagen, sitter hon ensam i köket och skriver.

 2014-02-10 18.45.52

 Fast tittar man riktigt noga syns det att hon inte är helt ensam, Minsann gömmer sig under mattan!

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Vändagens kvinnoporträtt

  1. A-Lott skriver:

    Din beskrivning över kvinnan, som är du, kan jag identifiera mig med utom i ett avsnitt. Men det får jag leva förutan;-)

    Även min dag är ganska ensam men jag har haft en underbar morgon. Städat skrivbordet och en papperskasse är full av gammalt skrutt. En del rivet i flera delar för säkerhets skull.

    Besöka min broder med stroken är inprogrammerad under eftermiddagen, men sen är det lungt. Håller på med lite skriverier. Bearbetning av gammalt. Gestaltning – Perspektiv osv.

    En hjärtlig dag är inte att förakta. Fast iofs så tycker jag nog att de flesta är ganska vänliga. Då menar jag dagarna, trots rusket utanför fönstren, men…. snart är det vår!!!

    Varm och hjärtlig KRAM

  2. Skrivmoster skriver:

    En fint porträtt av en kvinna i mogen ålder- men ändå inte övermogen!! 🙂
    Önskar dig en bra fortsättning på hjärtedagen! Kram

  3. Mångmamma skriver:

    Finstämt beskrivande! Kram

  4. Svenarne Janssson skriver:

    Vilket fint, inkännande och nyanserat självporträtt. Mycket väl skrivet (särskrivningen är avsiktlig.)
    Önskar att du hade en hund i ditt liv – oftast glad, alltid din vän och toklycklig när du varit borta och kommer hem igen. Samt full av en massa hyss.
    Dock inte på bekostnad av Minsann, aldrig det …
    Önskar dig en behaglig Vändag – kram Sa.

    • beskrivarblogg skriver:

      Tack för väl skrivna ord, in vän – just nu önskar jag också att jag hade en hund, en som Malte, i mitt liv. Hoppas han förgyller även denna din vändag – annars gör de frekventa publiceringarna i DN väl det!! Roligt och välförtjänt, kanske t o m väl förtjänt/Kram Margareta

  5. Barbro Fällman Caglar skriver:

    Både syster K och jag har mammas händer. Eller är det bara gamkäringshänder? De funkar i alla fall. Du beskriver bra hur vi åldras! Du är dessutom privilegierad nog att ha någon som både smeker dina bröst och fixar fötterna! Love u sis!

  6. Mycket bra skrivet. Tycker också att du ska skaffa en hund. Du har inget bra skäl till att säga emot längre. Tror att det skulle passa ditt liv och förbättra din livskvalitet på flera sätt. Vov vov på dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s