I mitt huvud sjunger sånger – ”guldbelagda azurskiftande” som jag småningom minns hör hemma i ”Vintern rasat” och ”gråt ej mer, lilla vän, torka tåren bort” ur en sjömansvisa, där sjömannen ska komma hem med ”kistorna full” av guld och siden. Hm.

Vedspisen knäpper. Jodå, det är drygt 9 grader varmt nu när klockan är 9, men det blåser. Och huset är inte välisolerat. Dessutom gillar jag knäppandet, än räcker veden. Jag tittar på kajorna som återvänt till sitt nattkvarter ovanpå stallet – just nu är de ute och flyger, leker med vindarna, i stora flockar. Och en fasanhöna spatserar vaksamt över gräset en bit bort, katten sitter i fönstret och följer byggarbetarnas jobb med stort intresse. Åtminstone ser det så ut.

Har läst färdigt, för ögonblicket, Bridges´ bok ”the way of transition”. Han betonar det självklara att slutet måste komma först, därefter kan småningom en ny början infinna sig. Och däremellan befinner jag mig nog nu, i det han kallar den neutrala zonen, eller kaos. Jag kallar det tomheten. Både den  fysiska och den mentala. Den som gör att jag inte minns vad jag var på väg att göra när jag reste mig upp och gick mot sovrummet. Eller öppnade kylen. Den som gör att jag just inte vill någonting. Tomheten är inte varken stressande eller vilsam, den är. Och får vara.

Mellan tomheterna läser jag det jag kallar mitt manus, alla orden från de nyliga, svåra åren. Alla orden om spelberoende, kärlek och åldrande. Och slutpunkter, övergångar till ett nytt liv. En ständigt pågående process, livet. Tills det inte orkar mera och tar slut. Undrar nu vem det var som sade ”livet gör som det vill”, någonstans ifrån har jag fått det.