Nyvilsen

Jag får goda råd och vänliga kommentarer kring min vilsenhet i världen just nu. Värms av omtanke och vilja att kommunicera med mig som för flera av de som hör av sig är helt okänd. Några av mina ”gamla” läsare finns också bland de som tänker på mig. Det finns kärlek i den här världen, också när så mycket talar för motsatsen. Jag blir tacksam och aningen mera tillitsfull inför min nya verklighet.

Den som har sk dåligt lokalsinne lider kanske av dysdirexi (tror jag det heter) – jag är dysdirektiker i tillvaron just nu. Inte har jag hittat formerna ännu. Det största bekymret för närvarande är praktiskt, hur fungerar det med bussande till tätorten och tillbaka?

Jag har inte för avsikt att åka innan jag behöver, men när jag måste handla något får jag ta mig till busshållplatsen vid stora vägen, och sätta mig på bussen. Det står att den går till Norrtälje oavsett sida på vägen, så det blir väl bra. Bästa vännen har nog rätt när hon hävdar att bara vetskapen om att det fungerar blir en lättnad för mig. Cykeln är klar för vårpremiär och den cykelturen blir en lagom vända för mina otränade ben.

Mannen min (hittar väl en bättre benämning så småningom) var ju här igår. Han undrade hur det var med min höft och jag talade om att jag känner av muskelinflammationen fortfarande, kan inte ta på mig strumpor utan stort besvär och kör med raggsockor som är enklare. Klippa tånaglarna kan jag bara drömma om – ”det kan jag göra”, säger han då. Och jag säger nejtack. Vill inte ha den intimiteten längre, inte med den man jag älskat och älskat med i så många år. Handlar det om självbevarelsedrift eller är det ren dumhet? Stortån på höger fot är oklippt, men ger mig inga bekymmer ännu. Det får väl bli fotvård i Norrtälje efter cykeltur och bussfärd.

Hade tänkt åka buss även till syrrorna i Uppsala, men inser att det kräver för mycket bärande: kattbur med Minsann, kattlåda, kattsand och kattmat, dator, plus någon sorts klädesplagg och tandborste. En annan gång.

Nu har jag just släppt ut Minsann, får se hur länge hon tycker att jag ska vara vaken innan hon vill komma in igen.

 

2014-03-23 11.12.51

I morgon kanske jag baxar ut kapen ur källaren och tar mig an all blivande ved…

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Nyvilsen

  1. Jess skriver:

    Visste inte att det fanns ett fint namn för dåligt lokalsinne.-) Mitt är vedervärdigt dåligt, hittar aldrig nånstans men fram kommer man ju någon gång på ett eller annat sätt,

  2. beskrivarblogg skriver:

    Jo, fram kommer vi – eller rör oss gör vi ju på något sätt – jag lärde mig det där ordet av en kamrat med lika dåligt lokalsinne som jag.

  3. Karin skriver:

    Här har vi upphovskvinnan till begreppet: http://oversattarbloggen.blogspot.se/2006/11/vgval-vnster-eller-var-det-hger.html

    Själv brukar jag använda en möjligen hemsnickrad svensk variant: ”lokalsinneshandikappad”.

    Klokt av dig att hålla på stortånaglarna!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s