Öpnnat, stängt – om och om igen

Ingen har fyllt det här dokumentet med ord, jag har öppnat och stängt det lika tomt många gånger redan idag. Nu har jag satt fingrarna på tangenterna och bryr mig inte om vad som hamnar här. Vad har jag för ”röda trådar” i tillvaron? Hittills i bloggtexterna har mycket handlat om mitt spelmissbruk, min ålder/åldrande och min kärlek, på och av…

Det är jag trött på. Ett tag försökte jag få mig att tro att jag skulle kunna, fel, kan, skriva romance. Jag har anmält mig till en veckoslutskurs i maj, det lär väl visa sig då om inte annat. Jag har också låtit Ann Ljungberg få några sidor text att använda i sitt seminarium på söndag – tror inte att jag kommer att kunna titta på det, men kan kanske få ta del av det hon säger (om) på annat sätt. Jag försökter redigera mina egna texter, men blir utmattad efter 10-15 sidor.

Och jag är trött på Facebook och alla pekpinnar i olika grupper där. Visst, den som startar en grupp är den som bestämmer – men det är trist när vuxna människor käbblar och försöker få varandra att inse ”jag har rätt och du har fel”, båda, samtidigt.

Spisen knäpper och brinner igen, sotarna har gjort sitt. Har gratulerat en av sönerna på födelsedagen via SMS, han har tackat via SMS. Han jobbar och kan inte prata…

Det fick mig att tänka på morfar, som dog på sjukhus samtidigt som den här sonen föddes, för 47 år sedan.

Kim M Kimselius har just fått hem sin tjugoåttonde bok från tryckeriet. Hon har så mycket, så många, ord på lager att de bara hoppar ur huvudet och ner på skärmen, ofta flera böcker igång samtidigt. Hon hinner också nätverka och marknadsföra både sig och andra (generöst) i olika media. Och hon har åtminstone tre hundar som ska ha sitt. En man också. Signerar och åker till mässor och bokhandlare – hur hinner hon, hur får hon energin att räcka till för alltihop?

Jag har hur mycket tid som helst, men ingen energi, jag låter den sippra ur mig. Skriver inte. Städar, lagar mat, plockar, väntar på mejl utan att ha någon anledning att göra det, väntar väl på att bli vansinnigt positivt överraskad av något alldeles oväntat – kan något vara oväntat när jag faktiskt väntar?

Idag kom per post ett kort från ett casino, med det kortet skulle jag kunna spela och vinna, massor. Det ligger i soporna nu. Jag har försökt tala om att jag inte är intresserad, har slängt alla mejl eftersom det inte gick att avsluta mottagandet. Då kommer skräpet per post i stället.

Måste jag skaffa mig en annan identitet, ny mejladress, använda mitt ogifta efternamn, flytta, för att slippa belastas av de här erbjudandena? Jag vill inte. Den delen av mitt liv kämpar jag fortfarande med att hålla på avstånd, vill definitivt inte hamna där igen. Varje dag låter jag bli att spela, varje dag försöker jag i stället lösa DNs soduku – hur det nu stavas – varje dag försöker jag skriva någonting i stället. Som nu. Dessutom sliter jag just nu med att läsa om Marian Keyes´ ”Anybody Out There” – varför heter det inte ”anyone”? Boken är lika seg som den var första gången jag läste den. Men den är tjock, och eftersom jag bara ids läsa några sidor i taget räcker den länge. Och jag har en plankhög att kapa, igår klarade jag en tredjedel, idag blåser det för kallt.

Färdigskrivet för ögonblicket. Minsann stavar så konstigt…

2013-02-03 12.29.29

 

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Öpnnat, stängt – om och om igen

  1. Barbro Fällman Caglar skriver:

    Tänk på ”doku-såpa/-mentär” eller så så kanske det får bli ”sudoku” nån gång……..
    Kram från yngsta skolfröken 🙂
    PS: anmäl spelbolagen för stalking/trakasserier eller nåt!!!

  2. Stefan Wallner skriver:

    Varför skriver du inte om allt det du uppfattar som jobbigt och gör det till noveller, romaner eller något annat? Jag försökte nyligen skriva en erotisk scen i mitt skrivprojekt. Det kändes oinspirerande och jobbigt. Jag skrev om det istället och det blev en halverotisk scen som istället övergick nästan till en våldtäkt. Jag behöver just nu skriva om elände, extrema uppväxter och levnadsförhållanden och göra berättelser av det. Det känns som att det finns en massa saker som jag måste bearbeta och berätta, fast i fiktionens form. Det är inte bara saker jag har upplevt utan mycket som jag ser runt omkring mig eller som vänner upplevt. Det är min sätt att kanalisera det elände som annars skulle stanna inne i mig.
    Jag saknar också ofta kraft, så jag känner igen mig så otroligt mycket i det du skriver. Min fru och jag har sju barn ihop. Nu är bara ett kvar hemma. Vi har i flera år jobbat väldigt mycket och krafterna har runnit ur oss. I ett par år har vi nu jobbat på att återhämta oss och har en riktning i livet som känns energigivande och som jag hoppas mycket på. Jag skriver ofta på Facebook om mina äventyr, men ska jag vara helt ärlig så är de rätt få, men jag blåser upp det jag gör. Under tre månader i Thailand så har jag gått en skrivkurs och en dykkurs. I övrigt har jag jobbat och umgåtts med familjen. Lite samma sak som vi gör hemma, fast i varmare klimat. De två kurserna var fantastiska, men krävde en enorm kraftansamling och jag är helt slut efteråt.
    När jag ser på mina vänner som far runt och gör en miljon saker så undrar också jag var de får all sin energi från. Hur orkar de gå på alla dessa after works (eller vad detta svengelska ord nu heter i plural)? Känner för övrigt också igen mig i sonen som inte ”hinner” prata 🙂 Har nu bestämt mig för att han får höra av sig när han ”hinner”, så gör jag annat under tiden.
    Du har så mycket i dig som är så intressant att få ta del av. Om du orkar och vill så skulle det vara en ynnest att få läsa betydligt mer om dina erfarenheter, om spelmissbruket, om energilösheten, om att vara trött på pekpinnar om … Men det är min personliga förhoppning. Vad du vill är förstås helt upp till dig. Jag vill bara säga att du mitt i allt det elände du skriver om ibland i din blogg, är väldigt inspirerande. Du ger mig inspiration i mitt skrivande där jag lånar känslor och tankar till mina karaktärer som jag skriver om. Det finns mycket igenkänning givetvis på olika sätt, men också det faktum att du tagit dig bort från spelberoendet är otroligt inspirerande, även för mig som aldrig varit spelmissbrukare. Jag har dock haft andra typer av beroenden genom livet och jag tror att trots att upplevelserna är olika så finns det ändå igenkänningar och ett behov av att känna att man inte är ensam om det man känner och upplever.

    Många kramar på dig Margareta!

    • beskrivarblogg skriver:

      Där kom det där oväntade som jag ändå väntade på – ditt mejl. Just nu förmår jag bara säga tack, tack för att du känner igen och läste och vill ha mera – jag jobbar på det. Något blir det, jag blir så glad att jag nästan gråter när jag läser det du skriver här – jag tar det till mitt hjärta som är lite trött för tillfället. Många kramar till dig Stefan – du gör mig gott!

  3. Jess skriver:

    Jag håller helt med Stefan Wallner! Skriv om allt du behöver få ut, skriv om din resa tillbaka från spelmissbruk. Jag har erfarenhet som anhörig till en missbrukare och hens väg ut ut det. Tyvärr är det lite knepigt att blogga om det då hen har jobb där fd missbruk av den sorten inte passar in och vi bor i en stad där rykten sprids fortare än ljusets hastighet, jag får väl i sinomtid skriva det som bok eller starta en anonym blogg…. Jag har på nära håll följt den resan som jag ofta tänker på när väggen började tala. Det var lite så det kändes under tiden missbruket bestämde som att tala med en vägg och den gav lika dumma svar som en vägg.
    Energi… undrar var man köper det på burk! Du kan väl fråga dina vänner som har fullt av det?
    Bamsekram

    • beskrivarblogg skriver:

      Tack Jess för att du läser och kommenterar – jag förstår din sits, det är svårt att skriva om sådant som inte är OK.. Framför allt om det gäller någon annan än en själv. Skulle behöva en burk energi just nu, och får lite av alla vänliga omtankar här! Bamsekram tillbaka

  4. Eva skriver:

    Vi har lite samma tankar i dag tror jag!!
    Jag bloggade i kväll om att jag är trött på mig själv.
    I alla fall mina bloggämnen.
    Och dom är ju jag.
    Ja. Jag är nog trött på mig själv.

  5. Barbro Fällman Caglar skriver:

    suDOKU förstås…..

  6. Så du har lämnat över själva skrivandet till någon med tassar och svans. 🙂 Det där med helgkursen i maj är i alla fall något trevligt att se fram emot. Kram Bosse

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s