Har ”Pastoralsvit” i öronen och den är mäktig, Larssons musik. Om den får mig att skriva mera eller bättre är frågan. Idag har jag jobbat. Har läst och försökt redigera en uppdragstext, vilket var både kul och lärorikt. Och svårt, känner med författaren, men blir också trött på bilder och upprepningar, och blommigt språk som inte tillför någonting. Försöker göra något vettigt av det hela utan att vara alltför sträng…

Funderar på hur jag själv skulle reagera om någon gjorde samma sak med mina texter. Hoppas att jag skulle uppskatta omtanken, och betrakta strykningar och ändringar som en hjälp, och inte duka under för känslan av misslyckande.

Blir lite trött på att höra alla vittna om hur svårt det är att marknadsföra och sälja sina böcker. När man väl faktiskt tryckt sin bok och givit ut den går det inte att få in den i bokhandlarna (de som finns kvar) eftersom de har sina specifika krav. Biblioteken upptäcker en bok enbart om Bibliotekstjänst har skrivit en positiv recension, och BTJ läser allt färre böcker, ju flera de blir, böckerna. De egenutgivna är fortfarande satta på undantag.

Så varför fortsätter så många och hela tiden allt flera att skriva. Ger ut sina böcker och betalar ur tämligen tomma fickor många gånger. Lägger ner massor med timmar på att få boken klar, och får just ingenting tillbaka. Hoppas vi alla på att just vår bok ska bli en sådan där oväntad försäljnings- och införsäljningsframgång som ”Hundraåringen” eller Schepps bok som visst sålts till jag vet inte hur många länder.

Och fortfarande, varför ger inte flera ut sina böcker som e-böcker till låga priser. Chansen att få sin bok läst verkar större i det formatet.

Idag var det skönt att släppa de egna texterna och ägna sig åt någon annans. Vad morgondagen för med sig vet ingen. Att jag kommer att skriva något och läsa något är säkert.

Om ni tittar riktigt noga ser ni fasantuppen som just varit och och ätit av de nerfallna solrosfröna utanför köksfönstret. Minsann såg honom.