Jag vet inte vad det är som vill skrivas. Vet bara att jag vankar fram och tillbaka, ut och in igen, läser, lägger ner boken, hämtar ved, gör kaffe, morrar över att mjölken är slut, dricker kaffet svart. Tar fram det här tomma dokumentet igen. Stänger det igen. Tar in tvätten, viker tvätten. Sopar under vedkorgen. Eldar. Släpper ut Minsann, släpper in henne.

Allt om och om igen.

Det är lördag, april, vårlök och scilla och en liten mörkblå viol i gräset. Kall vind, och sol.

Drar ett Tarot-kort utan att ställa någon fråga – Eonen. Nyckelord: stor urskiljningsförmåga, öppen för kritik, kritisk självanalys. Fortsätter ….pekar på behovet av en väl genomtänkt bedömning av en situation. En lång, svår arbetsprocess kan fordras innan du slutligen uppnår denna insikt.

Vad kortet antyder: Du uppmanas att släppa ditt ”grodperspektiv” och betrakta saker och ting från ett högre plan. När du börjar räkna med större tidrymder (eoner) och sammahang (vilket du kommer att bli allt mer beredd att göra) kommer du att alltmer kunna se saker som de är, det vill säga se utan att döma.

Vad kortet råder: meditera över följande påstående: Din tro på orättisa och olycka är ett tecken på din egen okunnighet.

Affirmation: gud är det okända, det mystiska. Ju mer jag vet att jag inte vet, desto närmare det gudomliga är jag.

Jag blir alltid lite tagen av Tarot-kortens utsagor. Ofta stämmer det korten säger med den verklighet jag tycker mig ha. I morse somnade jag om vid 6-tiden, och hade en dröm som slutade med att jag omslöts av, smälte ihop med en solid, någon sorts andlig, lärargestalt – känslan av ro och frid och fullkomlighet var total. Och den fanns kvar när jag vaknade, men försvann med frukostbestyr, Facebook och tidningsläsande…

Mystiskt var det, om det också var gudomligt ska jag låta vara osagt. Men jag vet att jag inte vet. Jag är okunnig.