Havet vill prata med mig idag. Vilket hav som helst, men tillräckligt stort för att jag inte ska se någon annan strand. Tillräckligt stort för att det ska vara kraftfullt och lite skrämmande, vackert och fyllt av rörelse. Någon gång, i det här livet eller ett annat, vill jag bo vid havet. Nära havet. En sjö duger inte.
Då skulle jag ha hörapparaterna i öronen även när jag är ensam, så att jag kan höra vågorna och strandsvallet. Då skulle jag gå där och försöka få mig att tro att jag kan beräkna när nästa våg kommet och hinna dra undan fötterna. Eller strunta i det, låta dem bli blöta, jag går ändå barfota vid havet. Det här havet har sandstrand. Mödosam att gå i, men samtidigt både mjuk och hård. Och jag går där med näsan i backen, letar stenar med hela min varelse. Hittar stenar, mjuka, vackra blöta, mindre vackra när de torkat.
Jag längtar havet, längtar kraften, styrkan som är större än min lilla, tidlösheten som också är större än min utmätta tid.
Här är jag långt ifrån havet.
beskrivarblogg 
Mitt hav som jag inte bor vid men som jag älskar, finns på norra Öland. Ditt längtar jag och bästa tiden när jag möter mitt hav är tidig morgon. 🙂
GillaGilla
Härligt att ändå veta att det är ditt hav. Ensam vid havet en tidig morgon är underbart – god fortsättning på helgen önskar jag dig! Tack för att du läser
GillaGilla
Jag älskar också att prata med havet. Vi har mycket gemensamt. Utan närheten till havet känner jag mig instängd och låg. Hoppas du haft en skaplig påsk. Min har mest bestått av hosta, nysningar och snytningar.
GillaGilla
Skaplig är nog ordet här också, fast utan snuva, ensamt skaplig. Jag avundas dig havet. Krya på dig och stor kram!
GillaGilla
Du har rätt. En sjö duger inte.
Ger inte samma känsla, samma luft eller kraft.
Kram!
GillaGilla