Jag är tom. Och inte.

Rätt som det är kommer tårarna, jag vet inte var jag är, om jag är på väg någonstans, eller varför jag skulle vara det. Allt äger rum inombords, utombords klappar jag katten, lagar mat, har tvättat färdigt för ögonblicket, läser lite, fixar lite i det som var kvar av ett korrektur. Kollar hur Mats pappa mår. Lite bättre bestämmer jag mig för, han visste vad han ville ha till middag idag och talade om det. Livet fortsätter.

Jag ler mot leende byggjobbare utanför köksfönstret, just nu fyller de igen runt den nya bron över ån. Stenhögarna flyttas än en gång. Det är kallare ute idag, blåsigare. Måste komma ihåg att ringa Sofia i kväll och säga att hon förstås får ta den bild hon vill ha av sin pappa, till kistan. Vi behöver inte se den i förväg. Just nu stannar jag och Mats pappa här hos mig, och åker inte tillbaka in till stan förrän vi ska träffa den kvinna som ska begrava Mats, en vecka före begravningen. Till dess ska vi ha bestämt vilken musik vi vill ha och vilka dikter…

Overklig verklighet just nu.