I tomrummet mellan före och efter

Jag har en bloggtrogen syster, och kanske några lika trogna vänner. Varje dag kollar hon om jag skrivit något. Det är länge sedan nu. Ordfinnandet har inte infunnit sig. Gör det just inte idag heller, men jag gör väl som ofta, skriver ändå.

Häromsistens åkte jag till bästa vännen för att gråta.

Annars far jag utan styrförmåga mellan ledsnad och tomhet, tomt även på sorg. När jag pratar med mig vet jag att vår son är död, jag vet att det snart är två månader sedan han dog, jag vet att jag fortsätter leva och fortsätter äta, laga mat, städa, tvätta, skicka papper hit och dit, gå ut med hans hund som bor hos mig just nu, tänka att jag borde rensa rabatten. Jag vet att datum hävdar 29 juni, att det nog är sommar, att andra människor har semester, gläds åt någonting.

Vi (Mats pappa och jag) åker mellan hans hus på Djurö och ”mitt” hus på Addarsnäs. Mellanlandar ibland i Sundbyberg. Det fysiska livet är rörigt, det mentala är avstängt. För det mesta. ”Kriskurva” har jag intellektuellt pratat om många gånger i jobbsammanhang. Nu lever jag i den och inser hur klent orden beskriver det som händer människan i en kris. Jag förundras över att jag så gott som samtidigt är både rationell och fungerande och bryter ihop inombords.

Jag har återgått till ett liv tillsammans med min fd man. Vi försöker bistå varandra samtidigt som vi fortsätter leva de roller vi hade som gifta. Ibland irriterar vi oss båda ofantligt på den andra. Och ibland är vi tacksamma för att vi kan vara tillsammans i det här okända, sorgliga, nuvarande. Som kommer att övergå i något annat, småningom.

Just det här ögonblicket vill jag bara slippa alltihop. Skriva om historien, göra livet till en annan dröm. Och det går inte. Livet just nu är. Ett ögonblick i sänder.

 

 

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till I tomrummet mellan före och efter

  1. Annika skriver:

    Du skriver fint om sorgen, saknaden och livet. Jag läser det du skriver, alltid, även om jag inte alltid gör det genom att gå in här på sidan (har din blogg, tillsammans med andra, i en app). Även om orden inte vill tror jag att skrivandet i längden är till hjälp i läkningsprocessen.

  2. Skrivmoster skriver:

    Kära Margareta! Dina ord betyder mycket både för mig som läsare och säkert också för sorgearbetet som du får gå igenom. Hur ska man kunna fatta en så svår händelse att man förlorat ett barn även om det är ett vuxet sådant … Jag tänker ofta på dig och hoppas, att du även denna sommar ska få se solen och känna värmen, som vill göra dig gott och lindra din smärta.

    Varm kram från mig

  3. lena skriver:

    Tanker ofta pa dig,du skriver sa vackert o sant.Kramar Lena.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s