Jag känner mig som åskådare till livet omkring mig. Fd maken läser, eller sover nästan, byggkillarna jobbar i värmen, katten är borta någonstans och kommer hem till natten, hunden ligger och flämtar i hallen. Jag hänger tvätt – eller vem det nu är som hänger tvätten. Jag kapar en del av vedhögen och klyver det jag (vem?) kapat och staplar i vedboden. Jag går till brevlådan med en bok. Till sjön för ett dopp senare, just nu är det för varmt att alls röra sig utomhus.

Kollar slött på Facebook. Lägger in böcker på Bokbörsen. En granne ska flytta och ville bli av med böcker som jag hämtade igår, det ligger böcker överallt i rummet. Behöver flera bokhyllor, har ett par på gång bara jag kan transportera hit dem.

Jag har inte kontakt med mig själv. Kanske kan jag skylla på värmen. Vill bara vara annanstans, tror att jag vill vara ensam. Men om jag det vore skulle jag antagligen vilja ha sällskap av någon. Så obestämd är jag nu, så odefinierad, så luddig i konturerna – också för mig själv. Som om sladden dragits ur, och all energi försvunnit. Jag pratar mig till att göra något lite, som skriva de här 200 orden.