Ord från en klok vän, apropå det vakuum jag tycks befinna mig i för närvarande.
Igår tog jag det inte varligt. Jag kapade hela plankhögen till ved, och staplade vedboden full. Har fortfarande en hög utanför som jag inte vet var jag ska lägga. Städade i källaren så gott det nu gick med allt som var i vägen, slängde en del. Och hämtade ytterligare tre Ikea-kassar med böcker från min flyttande granne. Kroppen blev trött, jag kände mig nyttig. Kanske är nyckeln den att inte ta det varligt.
En tidigare pålitlig vän i vakuum – skrivandet – är just nu i träda, nästan. Det här är ett försök att häva det tillståndet. Tack Helen för dina ord, de får följa med mig när mina inte vill.
beskrivarblogg 
En erfarenhet jag fått, är att sorg, vrede, oro och ångest faktiskt i viss mån kan dämpas av att låta kroppen arbeta i någon form och bli uttröttad. Vet inte hur det kan förklaras – vill inte veta det heller. Det räcker med att möjligheten finns när allt blir svårt …
GillaGilla
Du har alldeles rätt Svenarne – jag vet att när spelberoendet härjade som värst gick jag ut och staplade ved… Det hjälpte. Det gjorde det igår också, idag har jag varit i Norrtälje och handlat samtidigt som där var ”American Car Show” – jag blev trött bara av alla bilar och alla människor! Kram på dig, hoppas du har en fin helg. Margareta
GillaGilla
Ja Margareta, människor roar – och oroar – sig på många sätt. Själv har jag tillbringat en trevlig kväll med grannar och andra på en gårdsfest, mycket väl arrangerad av grannarna nästgårds. Och konstaterat att glädjen inte räckte riktigt ända fram till midnatt. Gubben börjar bli gammal …
En skön och vilsam söndag önskar jag oss båda. Kram / Sa
GillaGilla
Jag delar din önskan, käre ”gubbe”. Det är länge sedan jag var glad ända till midnatt, vaken så länge och längre är jag ofta, speciellt den här veckan. Måne eller annat spelar ingen större roll. Kram på dig/Margareta
GillaGilla