”nytt tomt” heter det oskrivna dokument som alltid ligger på datorns skrivbord. Ibland ropar det på mig och vill bli skrivet, oftast är det missbelåtet nöjt med att förbli just tomt. Tomheten handlar ofta om att jag som ibland skriver då sysslar med att göra min värld svartare än den möjligen behöver vara, vintertid, november, mörker och kyla som i varierande grad svärtar ner.
Sorgen är hela tiden närvarande. Tidigare i livet upptäckte jag att skrivandet hjälpte mig att stå ut med det liv jag hade skapat mig, nu räcker inte orden till eller är för många och för klumpiga. Jag har inte något sorgespråk, inte ord som ger mig lisa och ro i den här väldigt levande saknaden. Den böljar och lever sitt eget liv, i mig och vid sidan av mig. I spegeln ser jag ledsna fåror i ansiktet, inbillar mig att de är relativt nytillkomna. Eller så såg jag dem inte tidigare.
Sorgen är drygt fem månader och den är samtidigt gammal. Den blandas med frågor, som inte går att få svar på. Vrede över ett liv som tog slut för tidigt, eller kanske i alldeles rätt ögonblick. Sorgen sitter i axlarna, den drömmer om nätterna. Den ger mig minnesglimtar som får mig att gråta. Den förlöser ingenting. Jag tror att jag kan vänta ut den, att den någon gång ska bli annorlunda, mjukare och uthärdlig. Inte så brutal och plågsam som den är nu. Jag kan inte prata om den med de som delar den. Orkar inte dela deras sorg, tror inte dem om att orka dela min. Det kanske också blir annorlunda, sedan. Sedan, när du min son, är ”en av de som levat för länge sedan”. Fast då är nog även jag där, annanstans – och sorgen borta.
beskrivarblogg 
Läser, kan inte förstå din smärta. Kan inte tänka mig hur det skulle kännas om någon av mina söner dog. Tanken är alltför svår att tänka.
GillaGilla
Så är det.
GillaGilla
Gomorron Margareta.
”Den böljar och lever sitt eget liv”
Där sätter du fingret på känslan. Som ett hav – stundom storm, stundom stilla glittrande. Ständig rörelse.
Snart är det All Helgona och då blir det storm, men då är jag beredd. Förbereder mig med att inte vara alldeles ensam. Lindar in mig i familje-kappan som värmer. Barnbarnen som är bredvid i mörkret på kyrkogården. Pladdrande – tänder ljusen – vill vidare. Som livräddande delfiner för en nödställd.
KraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaM
GillaGilla
Bra med livräddande delfiner i form av pladdrande barnbarn – jag får klara mig ändå, Allhelgona betyder inte något särskilt för mig, jag hälsar på lite nu och då i stället. Skönt att du hör av dig, hoppas det fungerar bra med Bamse – och att Lennart mår hyfsat. Du med förstås! Kram till dig/Margareta som var ut i skogen en vända igår och plockade lite svamp, hade sällskap hela vägen av Minsann. Det mår man/jag också bra av.
GillaGilla
Margareta, Jag har nominerat dig för Sisterhood of the World Bloggers Award här:
http://skrivarlyan.ullerud.nu/sisterhood-world-bloggers-award/
Av alla nomineringar och alla bloggar känns din viktigast.
Kram
Eva
GillaGilla
Oj, Eva – jag blir alldeles tårögd av dina ord och din nominering – stort tack, jag tror det är glädjetårar för en gångs skull! Kram Margareta
GillaGilla