Läsa Ranelid?

Letar i panik i bokhyllorna här, där jag också tidigare levde, nu på långt besök – och hittar Björn Ranelids ”Tusen kvinnor och en sorg” (hittills oläst) och Tillie Olsen´s ”Silences”. Också oläst tror jag, om jag läst den har jag glömt det. Länge sedan.

Jag lever mitt liv lite konstigt baklänges just nu, är tillbaka hos den man jag gifte mig med för 52 år sedan, fick tre söner med och skilde mig från för 12 år sedan. Nu är jag här igen, främst på grund av att en av våra söner förolyckades i maj i år. Utan att vi särskilt påtagligt tröstar varandra, hjälper vi nog varandra att överleva och ta hand om det som behöver tas om hand. Biblioteket här på Djurö har jag bara visiterat när jag röstade i höstas. Kanske dags att skaffa lånekort.

En av mannens ungdomsbekanta dog för ett par veckor sedan, jag såg annonsen och blev berörd. Ingen av oss har haft någon kontakt på de senaste 50 åren, ändå blev det ännu en påminnelse om hur kort resten av livet förmodligen är för oss två, åtminstone.

Och hur glad blir jag av dessa påminnelser? Inte. De duggar tätt numera. Dessutom är det svart ute så här dags, normaltid/vintertid gör att mörkret kommer för tidigt. Och november, skön dagstemperatur idag till trots. Lite utejobb blev det trots allt, kändes skönt att fika ute en gång till. Altanbordet var redan undanställt, vi fick plocka ut ett lätt flyttbart litet bord inifrån. Och hålla koll på hunden så att hans långa lina inte skulle välta hela paketet när han bestämde sig för att flytta på sig.

Han (hunden) sätter sig de senaste dagarna och vädrar med nosen högt i luften. Jag inbillar mig att han vädrar efter sin döda husse. Lite som jag gör emellanåt, inte vädrar, men tycker mig se en rörelse i ögonvrån, tror ett ögonblick något, inser så att nej. Nej. Fast nog är han här, i allt han gjorde här. Du finns här, Mats.  Så länge vi gör det.

 

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Läsa Ranelid?

  1. Eva Lindblad skriver:

    Tusen kvinnor och en sorg är en av de vackraste böcker jag har läst! Sen vill jag tacka dig för att du på facebook formulerat sorgen så fint. Jag har alltid tyckt att det är så oerhört svårt att formulera! Tack

    • beskrivarblogg skriver:

      Tack själv. Eva – du ökar min lust att läsa boken! Och tack för det du säger om att skriva om sorg, det är svårt att hitta orden, lättast att bara låta dem komma…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s