Letar i panik i bokhyllorna här, där jag också tidigare levde, nu på långt besök – och hittar Björn Ranelids ”Tusen kvinnor och en sorg” (hittills oläst) och Tillie Olsen´s ”Silences”. Också oläst tror jag, om jag läst den har jag glömt det. Länge sedan.

Jag lever mitt liv lite konstigt baklänges just nu, är tillbaka hos den man jag gifte mig med för 52 år sedan, fick tre söner med och skilde mig från för 12 år sedan. Nu är jag här igen, främst på grund av att en av våra söner förolyckades i maj i år. Utan att vi särskilt påtagligt tröstar varandra, hjälper vi nog varandra att överleva och ta hand om det som behöver tas om hand. Biblioteket här på Djurö har jag bara visiterat när jag röstade i höstas. Kanske dags att skaffa lånekort.

En av mannens ungdomsbekanta dog för ett par veckor sedan, jag såg annonsen och blev berörd. Ingen av oss har haft någon kontakt på de senaste 50 åren, ändå blev det ännu en påminnelse om hur kort resten av livet förmodligen är för oss två, åtminstone.

Och hur glad blir jag av dessa påminnelser? Inte. De duggar tätt numera. Dessutom är det svart ute så här dags, normaltid/vintertid gör att mörkret kommer för tidigt. Och november, skön dagstemperatur idag till trots. Lite utejobb blev det trots allt, kändes skönt att fika ute en gång till. Altanbordet var redan undanställt, vi fick plocka ut ett lätt flyttbart litet bord inifrån. Och hålla koll på hunden så att hans långa lina inte skulle välta hela paketet när han bestämde sig för att flytta på sig.

Han (hunden) sätter sig de senaste dagarna och vädrar med nosen högt i luften. Jag inbillar mig att han vädrar efter sin döda husse. Lite som jag gör emellanåt, inte vädrar, men tycker mig se en rörelse i ögonvrån, tror ett ögonblick något, inser så att nej. Nej. Fast nog är han här, i allt han gjorde här. Du finns här, Mats.  Så länge vi gör det.