November snart, svart november. Ska jag fylla varje dag med mer eller mindre meningslösa ord? Som tidigare två novembrar – ord som inte tog mig någonstans, annat än till någon sorts skrivardisciplin. Som i sin tur inte lett någonvart. Så vad skulle det tjäna till?

Det skulle fylla funktionen att få mig att inte fastna i självömkan, det skulle hjälpa mig att få dagarna att gå, det skulle få mig att inbilla mig att det någonstans bland alla orden kanske finns något bra/användbart/mitt-i-prick. Något att bygga något odefinierat på. Det skulle ta mig annanstans, om så enbart i fantasin. Att inte deprimera mig.

För att det alls ska bli möjligt behöver jag vara hemma hos mig, i ett hus som fungerar, med toa och inte trasiga avloppsrör som stinker. Stambytet är eventuellt klart om någon vecka, har inget hört så det är fullt möjligt att det tar längre tid. Jag vill hem.

Här, där jag är nu, har jag tillbringat stor del av mitt liv – vi byggde huset när vår förste son var nyfödd. Jag har burit sprängsten, jag har målat, jag har älskat, grälat med grannar, lagat massor av mat till hungriga ungar och deras kompisar, plockat svamp i mängder – till och med blåbär för länge sedan. Sett rådjurskid födas när jag körde sakta förbi på vägen, fiskat kräftor. Här dog vår son. Det är ingen anledning till att inte trivas här längre. Men jag är inte hemma här, det är inte mitt hem. Det främmande hus som blev mitt att hyra tack vare sonen som nu inte finns här längre, det är nu hemma. Det tog några år, liksom det tagit några år att inte känna mig hemma här i det jag numera kallar ”fd makens sommarhus”.

Vi börjar närma oss en punkt där det handlar om att vi separerar igen – jag till mitt hyrda hus, och han hem till sin lägenhet. Där kan han handla och laga mat på egen hand, här är det jag som gör det. Behöver han hjälp med städning och annat kan hemtjänsten ställa upp. Här i sommarhuset sitter han fast om inte jag kör honom, i hans bil. Och jag sitter fast i mitt hus utan hans bil. Livet är krångligt ibland.

Och november inträffar ju inte förrän i helgen…