Genre? Hon eller jag?

En signal går fram, så stängs det ofullbordade samtalet av.

Hon dämpar fantasierna med barskt prat med sig själv – det finns massor med tänkbara förklaringar. Hon kanske själv råkade trycka bort samtalet, han var kanske upptagen med något som gjorde att han inte kunde prata, han hade just lagt sig för att ta en liten middagslur och ville inte prata, han ville inte prata med henne. Där var hon igen.

Då får hon hitta på något annat, skriva kanske. Läste nyss om en författares ”metod” – att hålla sig till sin genre, inte försöka vara någon hen inte är, att skriva 2000 ord per dag vare sig hen vill eller inte, aldrig redigera förrän hela manuset känns klart. Låter inte helt ogenomförbart, handlar då bara om att hitta genre och idé för boken…

Genren kan nog vara den hon oftast hålls inom, om det nu är en genre. Det mesta hon skriver är betraktelser från en åldrande kvinnas perspektiv, handlar om tid och icke-tid, om rynkor och händer som liknar hennes mammas, om annalkande egen död och om sorg över sonens nyliga död. Om att lillsyrran ställt sig i kö för trygghetsboende. Om att hon aldrig har några pengar över, och skulder livet ut. Om katten och hunden, vedspisen och det lilla hyrda huset på landet. Om fd och ibland nuvarande män. Om spelberoendet som stör henne fortfarande. Feelgood eller feelbad?

Varken fantasi eller minnen förslår till att skriva om unga, vackra, framgångsrika människor i en värld hon inte längre har någon del i. Om hon nu någonsin hade det. Vet förresten inte ens om den världen finns eller har funnits. Dagens värld, den lilla del av världen hon får glimtar av via press och internet, är ingen god värld. Den är grym, den blir allt svårare för alltför många att leva i, innanför och utanför landets gränser. Många dör på vägen hit, där de trodde de skulle vara trygga. En del dör här, i anlagda främlingshatande bränder eller fryser ihjäl som hemlösa.

Omstart. Tillbaka till den lilla världen, hennes värld. Hon har tak över huvudet, mat för dagen även åt både hund och katt, vin och en Dry Martini emellanåt, böcker att läsa. Och böcker att skriva. Ibland en man att älska och älskas av, åtminstone i stunden. Ibland hjälpsamma gubbar på gården där hon bor, som rensar stuprännorna och lyfter in vedkapen i källaren. Vedspis. 2013-11-27 14.26.44Ibland en liten ovan glädje mitt i sorgen som ännu är stark i henne. Påminner henne om en anteckning hon gjort om Joan Didion som skrivit om skillnaden mellan att ”känna sorg” och ”sörja” – måste kolla vad hon trodde sig förstå när hon noterade detta. Nu begriper hon det inte.

En annan skrivteknisk fråga är ”jag” eller ”hon”? Här har hon/jag skrivit ”hon” genomgående.

 

 

 

 

 

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Genre? Hon eller jag?

  1. Marie skriver:

    Fast vem vill läsa om unga, vackra och framgångsrika människor? Så erbarmligt ointressant. Jo, jo, jag vet att det finns de som vill det. Men jag är inte en av dem. Och jag tycker hela tiden att den historia du borde skriva glimtar till i dina inlägg. Som häromdagen: ”Idag kan hon se tillbaka på många år som kunde varit annorlunda, om bara hon varit annorlunda. Fattat andra beslut, fattat beslut över huvud taget, gjort det hon behövde göra tidigare än som skedde… parallellt med en idé i unga år om att hon var klok och visste det mesta bättre än många andra.”

    Jag, som är 25 år yngre, kan känna igen mig i mycket av det du ibland tar upp. Jag befinner mig dessutom i det där skedet där jag redan fattat fel beslut eller underlåtit att fatta beslut och saker bara blivit som de blivit, men fortfarande när någon förhoppning om det som återstår. Jag vill läsa om det där, om livets brutala och obarmhärtiga vändningar, om att åldrandet inte alls måste innebära någon tillrättalagd försoning. Alla vill ju faktiskt inte läsa klämmig och falskklingande feelgood. Så skriv om det som bränner, tycker jag.

    Marie

    • beskrivarblogg skriver:

      Tack Marie – någon tillrättalagd försoning lär jag aldrig få till, varken i ord eller verklighet. Det som bränner – just nu – är sorg, många sorters. Tack för att du läser, och ser vad jag skriver. Tack för den gåvan/Margareta

  2. Viveka Seborn Roger skriver:

    Jag läser och jag berörs av dina fina texter, Margareta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s