Vardagssöndag är det idag, inte jul och inte mellandag (?) och än inte nyår. Gäsp. Trött, utan att ha gjort något speciellt. Less, på det mesta.

Vedspisen är bra, den brinner och värmer. Vännen min gör detsamma, bakar dessutom ostcroissanter till drinken, och har med sig sill och inlagd strömming  till middag. Jag bistår med öl och snaps. Och hårt bröd.

Och ledsnad. Saknar sonen, saknar min roll som hans morsa, saknar livet som det var en gång och kunde ha blivit. Det kom annat emellan, livet och det möjliga livet. Hans hund är nu min, åtminstone till omvårdnad. Vi går ut i snön och han drar omkull mig när han glad tar ett skutt som jag inte hinner parera. Det blev bara en öm rumpa. Det är OK, han får dra omkull mig av pur rörelseglädje. Fast inte ofta, helst inte igen, snart.

Ändå är jag ledsen, och less. Sonen har fattats i snart åtta månader, men mest just nu. Vi, hans pappa och jag, var och pratade med honom på kyrkogården häromdagen – mest grät vi, kanske vet han ändå att vi var där. Hans hund var med oss.

Det här är inget år av magiskt tänkande, som Didion´s, det är ett år jag inte vill ha igen, får inte igen – men vill inte ens ha haft. Men har, för all tid.