Författare om skrivande, jag om författare och försvunnen häst

8 januari, regn, terrormorden i Frankrike skrämmer oss alla. Hur kan vi vända rädslan till kraft i stället för missmod. Genom satiren, genom att skratta åt mördarna, genom att inte hata? Mördarna är vår skapelse också, vårt samhälles, om det ligger i Frankrike eller i Sverige är egalt. ”Förorterna kokar” var en rubrik igår, de franska gubevars – men de svenska kokar också. Än tar det sig andra uttryck.

Telefonsamtal igår kväll: ”Min häst är borta sedan nyårsnatten, blev rädd för smällare. Nu har vi pratat med ett medium som säger sig se honom vid en sjö, nära en stor gård, med rinnande vatten.”  En halvtimme senare kommer två bilar för att prata med gårdens ”hästmänniskor” som möjligen vet något – annat kunde jag inte bidra med. Att jag blev uppringd beror antagligen på att jag står först i raden av telefonnummer till gården, jag brukar få samtal som inte ska till mig. Hoppas hästen hittar hem.

Regn. Betyder blöt hund, och halkig väg. Och lågt humör. Försöker läsa Margaret Atwood ”Att förhandla med de döda – en författare om skrivandet” men den är nog över min horisont, alltför litterär, alltför ”bildad”. Plockar fram John Gardner´s ”Romanen  och författaren” i stället, men den får vila en stund.

Har läst ut Joan Didion´s ”Ett år av magiskt tänkande” – hon skriver om skillnaden mellan ”att känna sorg” och ”att sörja” – det förstnämnda menar hon är passivt, och det senare ”kräver uppmärksamhet”. Inte vet jag, att känna sorg ter sig för mig inte ett ögonblick passivt annat än att det drabbar utan min vilja. Kanske är det det hon menar? Sörjandet kräver uppmärksamhet, det känner jag igen – kräver betraktande och tankar, sortering av vad som är jag och vad som är annat – gör mig ibland till en bredvid mig själv stående morsa som inte vet varken ut eller in. Är det mindre passivt än att känna sorg? Ibland gör mig stora författare konfys.

Didion säger också på ett ställe i boken att ”Tiden är den skola där vi lär, Tiden är den eld där vi brinner” – här citerar hon Delmore Schwartz. Detta kan jag känna igen mig i. Och, Didion själv: ”För att själv gå vidare måste man släppa taget, avstå från de döda, låta dem gå, låta dem vara döda”. Där är jag inte ännu.

2015-01-08 12.09.25

 

 

 

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s