Börjar vilja göra som Astrid Lindgren lär ha gjort i sina samtal med systern, säga ”döden, döden” – så att det ämnet är avhandlat. Döden, döden – obegriplig, närvarande överallt och alltid, lika svår att omfatta som livet.
Runt omkring mig är det alla sorters aktiviteter, byggjobbare, lastbilar, grävskopor, en och annan hundpromenerande människa från hus i närheten. Ofta någon som bott i trakten länge och är nyfiken på allt som sker på gården numera.
Fåglarna har hittat sina frön, och katten sitter på bordet innanför fönstret och följer dem intresserat. Hunden gäspar hörbart, och lägger sig så över mina fötter. Har varit in till biblioteket, lämnat och lånat. Glömde att titta på ”gratishyllan”. Glömde lämna bonuslappen på ICA, trodde att jag glömt telefonen i bilen och hade skorna på för att gå och kolla – när jag såg den på köksbordet. Min förmåga att fokusera är annanstans.
Jag lever dock. 
beskrivarblogg 
Döden, döden… ja, det är det enda vi alla har gemensamt. Helt rättvist är det förstås inte, en del får långa liv, medan andra endast lever några få år. Saknaden är stor för de överlevande, ibland kan det vara en lättnad… beror på så mycket olika omständigheter.
Det enda säkra vi vet är att döden kommer till oss alla, förr eller senare. Därför är det viktigt att göra det bästa för att ha ett bra liv, de år vi vistas här.
GillaGilla
Ja, du har så rätt – det gäller att göra det bästa för det liv vi har, de år vi vistas här. Hoppas du har det bra i grannlandet!
GillaGilla