Hackat granris och cowboy-kista

När jag berättar för två vänner hur döden drabbat bästa vännen – att hennes älskade man dog oväntat, nyligen – säger den ena ”att det vill jag nog inte höra just nu” (på födelsedagen, kanske förståeligt), den andra kommenterar inte alls utan fortsätter prata om annat.

De kände inte den döde, jag förväntade mig just ingenting, men uppenbarligen något annat än det jag fick. Jag blev nog förbluffad. Är vi så rädda för döden och den påminnelse om egen förestående död som någon annans dödsfall utgör? Hur har vi kunnat göra döden så osynlig i vårt dagliga liv, att till och med dödsannonserna inte ska stå att läsa varje dag i dagstidningarna utan koncentreras till veckoslutet (då de är så många att ingen orkar läsa alla)?

Ingen beskriver sig som odödlig – ändå talar de flesta troligen inte ens med sin partner om döden, den enes eller den andres. Eller är det så som den sk roliga historien säger ”när en av oss dör ska jag öppna kafé” – eller hur det nu var…

Jag vet att min fd sambo, numera särbo, vill ha det han kallar en ”cowboy-kista” (kanske beställer han en från snickeriet i Västmanland) och hackat granris på golvet där kistan står,  odekorerad eller möjligen med mossa och grenar, inga konstigt färggranna blommor. Han vill att det ska spelas  ”So far away” med Dire Straits och något (The Midnight Sun never sets?) med Arne Domnérus, att det ska vara mera fest än sorgemässa, att det ska vara en speciell präst (om han fortfarande lever) och en särskild begravningsbyrå. Hoppas att hans barn vet det också.

Jag själv? Jag brukar slarvigt säga ”tappa mig i havet någonstans” – och det är kanske inte tillräcklig information. Gärna någon sorts minnesstund med bubbel och smått gott utan att det kostar en massa pengar, det är dyrt nog att dö ändå. Min musiksmak år så diversifierad att jag har svårt att välja något speciellt, kanske Mikael Wiehes insjungning av Ylva Eggehorns ”Var inte rädd mitt barn”, ingen grav på kyrkogård, helst bortblåst på Kanholmsfjärden, långt från människor och hus. I stället för blommor, peng till Läkare utan gränser. Ni som är kvar får gärna vara glada över mitt liv, hoppas jag är det fortfarande när det tar slut. Det är jag nämligen nu, med döden så nära inpå. Glad och tacksam att jag lever.

DSC01630

Advertisements

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Hackat granris och cowboy-kista

  1. Karin skriver:

    Bra besked! Min mamma var praktisk och hjälpsam på samma sätt. Även om hon var lagd åt det ateistiska hållet ville hon ha en vanlig kyrklig begravning (”När jag nu inte kommit mig för med att gå ur kyrkan är det väl lika bra och dessutom vet folk vad det handlar om. Borgerliga begravningar är så krävande.”) Vi pratade en hel del om det. Funderade lite hit och dit och var överens om vilken präst som skulle bli bäst. (”Du måste ju förstå att han har sitt jobb att sköta”, sa hon på sitt omtänksamma sätt ”ni kan ju inte kräva att han ska låtsas att han inte tror på gud”.) Det blev en fin begravning i Horndals kyrka.

    Och nu kom jag just på att jag skrivit på ett papper om att jag vill att min aska ska spridas i Indiska Oceanen! Jösses så krångligt. Det var när jag jobbade i Tanzania och insåg att man kunde dö vilken dag som helst (trafiken!). Så för att underlätta för kollegerna skrev jag den där lappen. Undrar om den ligger kvar i något kassaskåp på biståndsförvaltningens kontor. Jag borde ha lagt till: eller annat lämpligt närbeläget vattendrag!

    • beskrivarblogg skriver:

      Onekligen finns det närmare vattendrag! Låter fint det du skriver om din mamma. Om inte annat så är det just praktiskt att ha talat om hur man vill ha det, när/om man dör.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s