Beslut idag att släppa döden för ögonblicket. Inte för att den skrämmer mig (det gör däremot döendet), men den har kommit mig för nära det senaste året. I verkligheten och i litteraturen. Nu vill jag att han (varför är döden en man och inte en kvinna i min och mångas fantasi?) håller sig på avstånd och låter mig vila lite.

Jag vill bli glad igen, skratta utan att samtidigt åtminstone snudda vid tanken att jag nog inte borde. När flamsade jag senast? Dansade, sjöng för full hals? Vet inte längre hur jag tar mig dit, tror att jag visste en gång.

Vill inte vara en sådan där äldre kvinna som är rädd för det mesta och oroar sig när det inte är rimligt. Som går så försiktigt att hon ramlar av den anledningen. En människa vars största livsinnehåll är negativa tankar, en som vill ”offra sin framtid och ge barnbarnen pengarna – för hur ska de annars kunna skaffa sig någonstans att bo?” (citat ur verkligheten)

Det där sista behöver jag inte bry mig om, har inga pengar att skänka, och vill inte offra min framtid, hur kort den än är. Hur ser för övrigt en framtid ut, med pengar som enbart väntar på ens egen död så att barnen kan ärva? Vill inte ha den. Vill ha levande liv, mina barn och barnbarn får ta hand om sig själva.

Om en stund kommer mannen som ibland är min hit med middagsmat – färsk piggvar mm. Det uppskattar jag, det gör mig glad. Åtminstone en stund, jag är svårmodig…

De här gör mig också glad, snart!