”I motstånd växer tanken” heter Crister Enanders senaste bok.
Jag finner att jag går och grunnar på de orden – i motstånd växer tanken. Är det så? För min del varierar det nog, visst motstånd får mig att slåss i stället för att tänka, annat kan ibland göra att jag tänker några varv till. Nu handlar inte hans bok om mig, turligt nog. Den berättar om kvinnor som funnits i hans eget liv och om kvinnor i litteraturen, bland andra Klara Johanson. Jag hittar hennes ”Ur dagböckerna” i hyllan med böcker om skrivande och skrivande människor – den i köket, nära till hands.
Klara Johanson (1875-1948) var journalist, essäist och litteraturkritiker i Stockholms Dagblad med signaturen K.J. Hon började skriva dagbok strax före första världskriget och fortsatte hela livet. ”Ur dagböckerna” är utgiven av ellerströms förlag 1989, och boken är full av tankar, tidsbilder, den tidens författare och sammanhang, hennes egna analyser och skarpa kommentarer kring det som hände medan hon levde.
I september 1943 dör hennes livskamrat Ellen Kleman, kallad Choice (den utvalda). Klara Johanson skriver ett år senare ”I kväll kom den bittra sorgen över mig som en stormvåg medan jag satt i mörkret och hörde en Strausskonsert. Jag kved och jag grät medan Donauvalsen strömmade ut i rummet. Annars är min oavlåtliga sorg stilla och tårlös.”
Hennes bild av sorg känner jag igen.
I en senare notering har hon hittat ”ett präktigt adjektiv: ”unnsam” glädje. Troligen är det finlandssvenskt; det låter så rart gammaldags att professor Hirn (Yrjö Hirn) inte lätt kan tänkas ha skapat det. Här har vi emellertid den saknade motsatsen till skadeglädje”.
Ett härligt ord, unnsam.
Hon lär också ha uttryckt sig så här angående Nobel-priset: ”Pengarna ville jag nog ha, men skammen skulle jag inte överleva.”
Den sista texten i den här boken är från 1 juni 1946: ”Jag läste nyss i Emily Dickinsons nyfunna dikter:
A life quite ready to depart
Can harass me no more.
Det ljöd som en omskrivning av min älskades ord på hennes sista dag.
Några sidor längre fram finner jag:
To die without the dying
And live without the life –
Det är mitt kasus
Om Klara Johanson hade satt en punkt efter ordet ”kasus” vet jag inte – i boken finns ingen. För mig innebär ordet att det Dickinson skriver också är Klara Johansons synsätt, hennes tankar om sitt liv och om döden.
”Ur dagböckerna” är en spännande bok om ett liv och en kvinna som skrev mycket mera än de här korta noteringarna. Hon har humor, hon kan ibland vara mycket vass och hon ger tidsbilder, en del av dem skrämmande aktuella.
Hon skildrar i juli 1943 hur en högskolestuderande, dotter till hennes forne chefredaktör Montan, ville veta mera om tidskriften Hertha, och stannade i hela tre timmar. Denna fröken ”intresserade mig med några känslor och meningar som aldrig har uttalats inom dessa väggar. Hon tyckte synd om Hitler, som ”i början hade menat så väl”, och påstod att kriget stod mellan Hitler och U.S.A: judar, vilkas ärenden gås av den snälle idealisten Roosevelt, o.s.v. Men nazist var hon inte, nej då. Det är de ju aldrig numera. Hon verkade för resten sympatisk och trohjärtad.”
Jag blir läslysten, och vill läsa mera av hennes penna. Undrar om biblioteket i Norrtälje har några böcker av henne?