Frusen sorg?

Någon nämnde begreppet ”frusen sorg” – den här jävla sorgen är inte frusen, det bits, den stinger, den tvingar fram mina tårar, den gör fysiskt ont. Den gör ont i hela kroppen, mina knän känns som om de inte visste vad knän är till för, andningen vill inte ta sig fram till lungorna, hjärtat vill stanna, vill inte slå, vill inte bidra till ännu en dag. Hur känns det då när sorgen är frusen? Jag tycker synd om sorgen som fryser, tycker synd om den vars sorg är frusen – tycker synd om mig som inte varken fryser eller är frusen, men sörjer.

Vi har ibland ord för sådant vi inte vet någonting om.

Jag hade ord för andras sorg förut. Trodde jag förstod. Inte längre. Nu när jag vet att allas sorg är bara deras egen, ingen sorg är den andra lik. Trots att det ju handlar om något som är lika allmängiltigt som att födas, eller bli förkyld eller höra lite dåligt. Som är allas. Död.

Min sorg och din död är min. Den är förstås din också, men det vet du ju inte (tror jag). Och vet du så vet du också att sorgen över ditt liv och din död är både din och min – och allas som älskade dig. Vi var många. Olika sorters kärlek, olika grader – men samma sorg, samma saknad, samma ”du fattas oss”. Du fattades nog dig också innan du lämnade oss och livet.

Ett år nu. Ett på många sätt lugnt år, ingen oro över hur du har det och vad som ska hända. Din far sover gott om nätterna igen. Jag gör det inte, men det har bara delvis med dig att göra. Sonen min, en av mina tre söner, alla älskade. Din död gör min mera påtaglig, den kommer närmare, inte bara genom att åren är flera. Din död talar om för mig att liv är död. Också. Men än lever jag, och än älskar jag dig, sonen min. Även om du är död. Det struntar jag i.

Havsörnen igår hälsade från dig. Den och du värmde mitt hjärta, lite.

DSC01630

Annonser

Om beskrivarblogg

Bloggen är mitt andningshål, mitt sätt att berätta - för mig själv och andra - om mitt liv, sorger och glädjeämnen, funderingar kring åldrande, kärlek och död. Mitt offentliga skrivande började som egenterapi i samband med spelmissbruk för några år sedan. Nu fortsätter jag skriva, men inte spelmissbruka. Jag har tagit tillbaka mitt liv.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Frusen sorg?

  1. Barbro Fällman Caglar skriver:

    Käraste systra mi,
    du har en havsörn, jag har en koltrast………
    Kram kram och tröst!

  2. bergalott skriver:

    Ett år i sorg och flera framöver som successivt blir mer uthärdliga . Du är mamma och mödrar vill liv.

    Vad jag helt plötsligt får en känsla av när jag läser dina första rader är att du helt enkelt är förbannad. Är det så. I så fall är det ett gott tecken.

    Du skriver och beskriver exakt hur det känns. Sorgen river och sliter – i modershjärtat. Våra barn är alltid våra barn, hur gamla de än är när de går före.

    KraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaamM

    • beskrivarblogg skriver:

      Kloka ord du ger mig – och jodå, jag är arg också, arg och ledsen i en enda osalig röra. Det blir bättre. Hoppas du/ni får en fin helg, här både blåser och regnar det just nu. Kram till dig, lika lång och varm som din

  3. Barbro Fällman Caglar skriver:

    De var båda vädurar våra kära.

  4. Dina tankar och ord berör och ännu en gång beskriver du sorgens alla ansikten! Rakt, ärligt och med inlevelse. Ja, sorg river och sliter…det gör inte frusen sorg…den förlamar…
    Jag läser också om ro…att komma till ro…ingen oro längre…men en saknad.
    Vacker och hoppfull avslutning med havsörnen som kom med en hälsning och gav värme…ser bilden framför mig. Under sorgen väntar glädjen…<3 ❤ ❤
    Varma hälsningar,
    Gunilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s