Jaha, man sätter sig där och så skriver man. Något. Om det är värt att skriva, läsa eller spara för framtida eventuella behov är väldigt oklart. Sitter gör man. Kanske tänker, åtminstone funderar. Skillnaden är i mitt fall hårfin. ”Tänker” är möjligen en aning mera seriöst, och definitivt mera ansträngande. Resultaten är ungefär desamma, både de tänkta och de funderade.

Katten har bestämt sig för att hon blir alltför blöt om hon går ut, så hon ligger hoprullad på stolsdynan och sover tills den tveksamma solen fått torka gräset lite. Fd maken sitter i soffan med boken uppslagen i knät, och tar sig en förmiddagslur, ett ögonblick. Sedan läser han igen.

Samtal med bästa vännen kring sorg och saknad, och vår bottenlösa oförståelse inför livets och dödens obeveklighet. Ord om ensamheten när man inte längre är en av de två i ett par, och oron för att vänner ska tröttna på tårar och elände, om hur det går att lura sorgen en stund medan man gör något ansträngande – som att tillsammans städa ur garaget och köra till tippen. Om att hennes sorg är hennes, och min är min. Varje sorg är sin. Ingen är som någon annan, eller någon annans.

Det vi är ense om är att vi båda befinner oss i ett annat land nu, i en okänd verklighet. Jag har hunnit vänja mig mera än hon, min sorg är ett drygt år gammal. Tiden luddar till det ledsna.

Båda har vi lärt oss, vad vi nu ska med den lärdomen till – att livet är totalt osäkert, allt kan hända när som helst. Kanske förmår vi småningom använda den insikten till att omfatta varje dag och varje stund med mera närvaro, ibland till och med glädje. Tills saknaden och tomheten efter den som dog smäller till oss igen, och vi tappar taget och bara vill bort. Trots att vi vet att vi alltid har oss själva med på flykten.