Lyssnar till Ebba Forsberg och Dylan´s Halleluja och tänker på filmen jag nyss såg på SVTplay, ”Innan ridån faller för sista gången”, K-special om showen Gardenia. En grupp dragartister gör sin sista show, och visar oss vilka människor de är. Några rader från filmen fastnar ”han stillar all min längtan” och ”vi är gamla och vill ändå bli älskade”.

Filmen är gripande, ful, vacker, stark och fylld av kärlek av alla de slag. Också icke-kärlek som får duga.

Någon som stillar all min längtan har jag nog aldrig mött. Eller så trodde jag det bara om de jag mötte som jag inte kunde ”få”. Längtar gör jag ännu, har alltid gjort, kommer kanske alltid att göra. Vad skulle hända om all min längtan bleve stillad? Skulle jag domna av kärlek, försvinna in i lycksalighetens dimma, inte veta var eller vem jag var eller vem eller vad du var?

Kan jag leva med stillad längtan? Är min längtan och mitt sökande själva förutsättningen för mitt liv här på jorden? Nog har det många gånger känts så, och när jag slutat söka har också livet tagit ”fel” vändning – jag menade mig vara lyckligare och mera tillfreds än någonsin tidigare och jag började utveckla mitt spelberoende. Ett exempel som skrämmer mig, varför låter jag mig inte vara nöjd?

Just nu varken söker jag aktivt något eller någon. Jag är inte heller nöjd, tämligen missnöjd med livet som det ser ut för ögonblicket. Limbo. ”Är gammal men vill ändå bli älskad” – för att tala med en av dragartisterna i Gardenia.