Varje dag tittar jag på mina händer och undrar vad mammas händer gör här. Hon hade ett vackrare grått hår, nästan vitt, men det är samma sort. Kraftigt, lite svårtämjt. Jag ser min fd make ta sin promenad med käppen i handen, utan den går han enbart här uppe vid huset. Just nu sitter han på golvet och lagar ett eluttag till frysen, och yrslar till varje gång han ska upp eller ner…

Vi är gamla. Och ensamma, var och en på sitt sätt, också när vi finns i samma hus.

Ibland får jag naken ångest i lungorna när jag fastnar i fantasier om det som väntar oss, och alla människor, i slutet av våra liv. Och däremellan drömmer jag om en annorlunda framtid, en där jag lever mina drömmar, där jag skriver och lever ett gott liv utan svärta, nåja – bara lite mörker någon gång, mörker som snabbt viker för ljus och glädje.

De där drömmarna är orealistiska, så som drömmar nog ska vara. Min hjärna vet, har alltid vetat, och drömt ändå. En av de långa drömmarna i mitt liv har handlat om gemenskap, kroppslig och andlig, med en annan människa. I ömsesidig respekt, och förlåtande förståelse. En dröm om kärlek. Den varade i drygt trettio år, mer och mindre stark. Nu känns den trött, den har tappat sin energi, den är som en gammal disktrasa färdig att slängas. Den tål inte att tvättas en gång till.